
...och för mig personligen är den välkommen - jag tycker verkligen om hösten!
Färgerna i naturen är fantastiska - det känns som om allt sätts på laddning till nästa vår när allt ska blomma upp igen:)
Jag bara hoppas att inte höstvindarna rycker av allt för tidigt, för har väl alla löven trillat av så är det grått sååååååå himla länge!
I den mån jag hinner så tar jag med mig kameran ut och försöker föreviga färgprakten i naturen medan den lyser upp som bäst:)

Jag vet att inte allt för många håller med mig, men hösten är nog den årstiden jag känner mig mest i harmoni med - får sådan ro i själen.... Alla årstiderna har sitt, men hösten är min! För mig är den inte fullt lika emotionellt stressande... knasigt kanske, men sån' är jag:)
Inre demoner som ständigt gör sig påminda inom mig.


Sommaren är härlig, men då ska gärna "allt" ske och hinnas med - även fast man själv är den som avgör vad och hur mycket! Omedvetet har jag väl en inre press utifrån från min omgivning som stressar upp mig... dumt... jag jobbar på det - försöker avgöra själv vad som känns bäst för mig och min familj!

Vintern är ok den med... och hade vi fått lite snö som låg ibland hade man kanske blivit lite glad o pigg av det "ljusa" oxå, men den risken är ju minimal här nere i Skåneslätt dessvärre.
Julen är för mig personligen ett ständigt gissel... mest en känsla som ger mig en klump i magen hela december månad! Jag önskar verkligen att jag hade sett det mysiga och rofyllda i denna högtid... men för mig är det svårt.
Plågar mig igenom den för killarnas skull... försöker göra "det man ska" osv.
Senaste julen tyckte jag ändå jag hade läget skapligt under kontroll... sänkte ribban inom mig, sänkte kraven... och mådde faktiskt bättre:)
Inte för att jag stått på huvudet andra år, långt ifrån - men rent psykiskt varvade jag ner och det var inte helt fel. Gäller bara o komma på hur;)
Ja jag vet... jag är och förblir knepig , "but that's me"!

Jag respekterar verkligen alla som njuter o är rent lyriska 2 månader innan jul, men låt mig få lulla runt i min egen bubbla... så lovar jag att allt blir frid o fröjd;)
Jag är stor nu och bestämmer själv och så länge jag är kapabel och tänka o tycka själv så... tänker jag fortsätta med det:)

Jag utgår ifrån att folk i min omgivning försöker göra det som passar dom bäst också... och utgår ifrån sitt och sina egna önskemål och inte vad "alla andra" tycker att man bör göra eller borde tycka. Förhoppningsvis är folk starka nog och stå för sina åsikter utan att slaviskt böja sig för kollektiva grupptryck i tid o otid.
.Inte lätt det där alltid... alla är vi olika, unika i en lika värld!
Sticker man ut så är inte det bra... man faller ur ramen och det stör folk!
Tänk så hemskt... !

Men iallafall... stå på er där ute - det kan ni om ni bara vill:)
Gå nu ut och njut av hösten - sug in alla färger i naturen så ska ni se... !

*S*
Färgerna i naturen är fantastiska - det känns som om allt sätts på laddning till nästa vår när allt ska blomma upp igen:)
Jag bara hoppas att inte höstvindarna rycker av allt för tidigt, för har väl alla löven trillat av så är det grått sååååååå himla länge!
I den mån jag hinner så tar jag med mig kameran ut och försöker föreviga färgprakten i naturen medan den lyser upp som bäst:)

Jag vet att inte allt för många håller med mig, men hösten är nog den årstiden jag känner mig mest i harmoni med - får sådan ro i själen.... Alla årstiderna har sitt, men hösten är min! För mig är den inte fullt lika emotionellt stressande... knasigt kanske, men sån' är jag:)
Inre demoner som ständigt gör sig påminda inom mig.


Sommaren är härlig, men då ska gärna "allt" ske och hinnas med - även fast man själv är den som avgör vad och hur mycket! Omedvetet har jag väl en inre press utifrån från min omgivning som stressar upp mig... dumt... jag jobbar på det - försöker avgöra själv vad som känns bäst för mig och min familj!

Vintern är ok den med... och hade vi fått lite snö som låg ibland hade man kanske blivit lite glad o pigg av det "ljusa" oxå, men den risken är ju minimal här nere i Skåneslätt dessvärre.
Julen är för mig personligen ett ständigt gissel... mest en känsla som ger mig en klump i magen hela december månad! Jag önskar verkligen att jag hade sett det mysiga och rofyllda i denna högtid... men för mig är det svårt.
Plågar mig igenom den för killarnas skull... försöker göra "det man ska" osv.
Senaste julen tyckte jag ändå jag hade läget skapligt under kontroll... sänkte ribban inom mig, sänkte kraven... och mådde faktiskt bättre:)
Inte för att jag stått på huvudet andra år, långt ifrån - men rent psykiskt varvade jag ner och det var inte helt fel. Gäller bara o komma på hur;)
Ja jag vet... jag är och förblir knepig , "but that's me"!

Jag respekterar verkligen alla som njuter o är rent lyriska 2 månader innan jul, men låt mig få lulla runt i min egen bubbla... så lovar jag att allt blir frid o fröjd;)
Jag är stor nu och bestämmer själv och så länge jag är kapabel och tänka o tycka själv så... tänker jag fortsätta med det:)

Jag utgår ifrån att folk i min omgivning försöker göra det som passar dom bäst också... och utgår ifrån sitt och sina egna önskemål och inte vad "alla andra" tycker att man bör göra eller borde tycka. Förhoppningsvis är folk starka nog och stå för sina åsikter utan att slaviskt böja sig för kollektiva grupptryck i tid o otid.
.Inte lätt det där alltid... alla är vi olika, unika i en lika värld!
Sticker man ut så är inte det bra... man faller ur ramen och det stör folk!
Tänk så hemskt... !

Men iallafall... stå på er där ute - det kan ni om ni bara vill:)
Gå nu ut och njut av hösten - sug in alla färger i naturen så ska ni se... !

*S*