Vilken vecka, vilken låt....

Hej... här sitter jag... fullproppad av veckans händelser o intryck...
För ett år sen vid denna tiden satt jag o misströsta allt... visste varken ut eller in... tyckte livet i största allmänhet var ett rakt innehållslöst streck... typ som på en hjärtmonitor som slutat pipa.
Allt som jag borde vara tacksam för, var inbäddat i ett skumt hölje... så märkligt livet kan vara!

Allt är långt ifrån fridens liljor idag... fortfarande har jag inte alla vindarna med mig... nya saker tar ständigt vid som upptar ens tankar... killarna har börjat i sina nya klasser, varav den ene på ny skola! Mina förhoppningar är stora liksom min våndor...

Denna sommaren har stretat åt många olika håll - man har märkt att killarna vuxit, ändrat sig o utvecklats... Store killen är större... kräver annat o får större revir hela tiden... andra vänner gör intrång o jag blir orolig!
Ska man låta det bero eller helt enkelt följa med vågen o hålla koll? Är det så illa som man tror, eller jag målar fan på väggen? Vad kommer den nya skolan o den nya klassen o bidra med... bra kamrater eller ännu värre? Tja, ska jag verkligen grubbla mig blå på det redan? Nja... kanske inte... !

Lillkillen växer o mognar även han o självklart är det spännande o följa storebror i hälarna... vad månde det bliva av dom båda???
En annan som inte fick en normal tonårsperiod har inte särskilt mycket att jämföra med... jag får väl helt enkelt göra det bästa av det... eller "vi" kanske jag ska säga - fast jag ska inte blanda in mannen i min missade tonårsperiod - för han hade nog en dubbel av sin;)

Men det är väl inte meningen att det ska vara enkelt att leva... inte att vara människa heller tydligen!
Däremot har jag kommit underfund med att livet - trots diverse 'ups n' downs' kan ha en del positivt o bjuda på:)
T.ex den här veckan har helt enkelt bara varit så... otroligt givande! Hela veckan har varit som en enda stor själslig laddning med positiv energi... jag har tillbringat flera dagar ihop med min mentor på massagepraktik - likaså träffat min andra mentor på plats när vi haft den praktiska teorin nu under helgen...
Jag har även äntligen träffat min kurskamrater... vi är fem personer, fem olika o unika tjejer som alla har som mål att bli massörer under Manuelas o Rositas skola - underbart!
Tror att blandningen av oss alla kommer o ge en intressant skörd framigenom... det tror jag garanterat:)
Jag är verkligen glad o tacksam över att ha fått denna möjligheten - tacksam över att få lära känna så speciella människor oxå... :)
Jag är även glad o tacksam för att mina vänner o bekanta stått ut (tror jag iallafall!?!) med mina aha-upplevelser o allt massagesnack, för att inte snacka om alla jag har jagat för att få massera, hehe... ja jag behöver ju era kroppar så innerligt för att träna på;)

Den senaste tiden känns det som om någon bit för bit rivit muren som varit framför mina ögon så länge! Det kan faktiskt finnas annat bakom dom höga murarna - problemet är att det ibland kan ta en sådan enorm tid o hitta det... är murarna för höga så har man inte ork att ens försöka komma över dom - den känslan har iaf jag varit mer eller mindre besatt av länge länge!

I november - om allt går som jag vill, så ska jag vara klar som diplomerad massör och jag ska verkligen se till o komma igång! Vården i all ära - jag trivs verkligen där jag är nu, mer än jag kunde tro att jag skulle göra i början... MEN finns det nåt mer otacksamt att jobba inom än den kommunala äldrevården???
Jag pratar inte om alla mina pensionärer eller goa kollegor, utan ledningen o cheferna som enbart är besatta av pengar o åter pengar! Pengar som tycks styra allt... minus här o minus där o mitt i alltihopa finns våra förvirrade o otrygga pensionärer o ovanpå det - fast dock långt ner på golvet, VI personal!

Trötta mig - säger jag då... jag är åtminstone tacksam över att jag jobbar på natten så jag missar den värsta stormen av all stress som detta skapar bland både personal o de gamla!
Kan jag - om möjligt, åstadkomma nåt mer positivt med min massage... på nåt vis - så ska jag nog se till o göra det!!!
En förändring måste ske i mitt liv och det NU! Om jag inte försöker, så lär jag grubbla ihjäl mig och framförallt ångra mig! Mitt jobb på natten har jag kvar (väl???) såvida dom inte trollar bort mig nån' annanstans (ja, så som dom rotar o rör så...!!!), så massagen kan jag alltid mecka med på min lediga tid:)
SÅ förhoppningsvis så har snöbollen bara börjat rulla så smått... ska bara se till o inte luta backen för brant bara:)

Måste avsluta med o inflika att jag råkade glida förbi en video med Madonna idag... jag som inte ens är speciellt förtjust i henne, men vadå... låten gick direkt in i hjärtat på mig o fängslade mig direkt - ni kanske redan har hört den, men inte jag förrän idag...
Tycker den är magisk... ger mig tuppskinn var gång jag spelar den;)

Dagens bästa... *seriöst alltså* :)

Hehe.... mannen berättar - han hade ringt A-kassan idag igen för o stressa dom litta... han frågade om sin ersättning och så...

Hon svarade: "Jodå, allt såg ok ut - den hade gått igenom o ansökan hade blivit behandlad!!!" Snacka om fanfar o jubelrop bara där... (efter snart 17 veckors väntan!)
Så då frågade mannen; "Ok, då får jag mina pengar nu på torsdag alltså?"

Hon svarar: "Öhhh.... (paus)... va... naaeee... det vet jag ju inte???????? Det visste hon inte... det kunde hon inte se nån'stans.... kanske nu på torsdag... eller nästa torsdag eller nåt'?!?!?! "

Jubelrop igen.... !!!! Alltså, blir man imponerad eller vad??? Man kan inget annat än o asgarva o ta sig för pannan!

Allt detta ingår i "Sverige-paketet" typ.... landet älskar blanketter o paragrafer och tack o lov för data-systemet... för då kan man alltid skylla på datastrul... eftersom människan ändå inte har koll!

*Amen*
PS! ...sitter fortfarande o ler för mig själv:) Fascinerande...!

Lite feedback o reflektioner...

Hej igen....

Jag förstod ju att mitt förra inlägg skulle väcka tankar o känslor på ett eller annat vis hos folk o jag tackar för era rader o era egna erfarenheter (eller inte) - jag vet ju att det finns mängder av folk där ute som tycker det är lika främmande att vara i min (vår) sits som jag tycker det är främmande att ha en vardag med en trygg ekonomi.
För mig har aldrig pengar varit en självklarhet, aldrig någonsin... men för vissa bara finns dom där o har alltid gjort. Det är inte alltid lätt o sätta sig in i varandras världar då... men tack o lov så finns det iaf folk som försöker känna med o tänka sig in i det o det tröstar ju lite iaf:)
Mindre perioder då o då i mitt liv har det varit lättare såklart, men aldrig något jag tagit för givet - att pengarna alltid ska flyta in o framförallt samla sig på hög... det är inget som jag har någon större erfarenhet utav - men förhoppningsvis är det inte för sent att lära:)

Man har som sagt hunnit med o fylla 40... och mannen är snart exakt 5 år äldre... och jag trodde faktiskt inte för ca. 15 år sedan att jag skulle ha det just så här idag! Jag tog för givet att man skulle få kämpa o snåla i början, men att det iaf skulle stabilisera sig så småningom... framförallt i dagsläget!
Men det bidde inte riktigt så... ibland känns det som om man står o stampar på ruta ett fortfarande - det var inte riktigt så jag hade planerat... faktiskt!
Inte undra på att ens självförtroende är i botten o man skäms när man inte lyckats bättre. Så fort man trott att man haft kontroll på läget, så har någon dragit undan mattan under fötterna på en... i detta fallet, mannen som blivit arbetslös igen!
Det tar tid att komma om igen kan jag säga... tid att komma ifatt o sen ovanpå allt hinna spara ihop nåt igen... blir matt bara jag tänker på't.

Jag vet att vi inte är dom enda... vet fler som t.o.m blivit utstämplade o helt utan inkomst... jag menar, har man inte mått dåligt innan - hur är självförtroendet o hoppet då???
Skyddsnätet för oss vanliga dödliga är då rakt inte nåt' o stoltsera med!

Sen har vi dessvärre den procenten av befolkningen som med noggrann planering och ingen skam i kroppen, utnyttjar systemet så till den milda grad att effekten blir att vi andra godtrogna och plikttrogna får ta smällen när dom högre makterna här i landet kommer med kollektiva bestraffningar - krångliga system o kryphål som får oss på fall, om och om igen!
Allt detta resulterar i att folk som verkligen vill jobba hamnar snett... och folk som verkligen är sjuka o behöver stöd o hjälp blir ännu sämre... och kaoset blir ett faktum!
Slutsumman av kontentan... ett ännu större hål i plånboken här i landet! Jag blir verkligen helt förtvivlad när jag börjar fundera på det...

I många fall är det även folk som arbetat i nästan hela sitt liv som blir uppsagda o inslängda i detta arbetslöshetssytem med sega o krångliga A-kassor och arbetsförmedlingar som piskar en med att söka jobb som antingen inte finns eller som ligger milavis bort... eller så får man kasa runt på så kallade praktikplatser eller aktivitetsjobb för struntsummor - när man innan i livet varit både arbetsför och aktiv på diverse arbetsplatser... förnedrande många gånger!

Nåväl... nån' gång ska det väl vända här hemma tycker jag... Innan sommaren la jag min förhoppning på att banken skulle kunna råda en o ge lite ekonomisk rådgivning - men efter 2 bankbesök på olika banker så har jag lagt det på hyllan. Åtminstone i nuläget...
Det enda jag fick fram var att dom gärna hjälper till om man har pengar - inte om man är utan!
Visst fick vi tips förvisso... "Det är bara o plocka fram papper o penna o göra en budget" och "ja men det är bara o använda sig utav ett Excell-program"...
Men om man inte har använt excell nån'gång då... och vad ger det mig o plocka fram papper o penna???
Ok... jag har förstått att antingen har man gåvan o spara eller så har man det inte - jag har den tydligen inte o ingen skulle bli gladare än jag över att få lite konkreta råd om hur man ska bära sig åt... man orkar liksom inte riktigt med att enbart få höra "det är bara o spara o snåla" och "det går bara man vill"... i varje fall så har det inte hjälpt fram till nu o klokare av det blir jag inte heller.
Jag menar... jag utgår ifrån att vi inte alltid kommer att ha det såhär, utan att mannen får en inkomst en dag... då bör väl allt bli normalt igen - eller? Så är det ju för andra... väl?

Samtidigt får jag lite panik även för det... när mannen väl får ett jobb... då måste man skynda sig o komma på rätt köl igen och det fort! Spara ikapp o handla så att allt ser bra ut...
Jag är kanske dum, men så knasigt kan jag tänka imellanåt. Japp, jag är en expert på att grubbla jag - borde skriva det i min meritlista;)

Någon kanske undrar varför detta med pengar är så viktigt hos mig... men det är snarare så att det faktiskt inte är det - men för att vardagen ska fungera så behövs dom tyvärr!
Jag är inte ute efter orimliga mängder av den varan, snarare en jämn fördelning av dom så att det liksom går runt bara:)
Jag menar - har man aldrig saknat dom så blir ju ämnet relativt oviktigt, eller hur:) Men fattas man dom så blir det ett helt annat perspektiv i slutändan.

Jag är själv uppvuxen med föräldrar som stoppade undan mitt barnbidrag varje månad och dom tyckte säkert dom gjorde nåt' bra för mig - men det kunde även resultera i att jag hade 2 par byxor och nästan lika många tröjor under ett halvårs tid imellanåt... alltså, inget extra under min skoltid inte! Att göra en sådan sak kan oxå bli tämligen snedvriden - speciellt i ögonen på ett barn.
En annan tillhör den kategori av folk som tacksamt ser fram emot den 20'e varje månad med lättnad och jag har även full förståelse för varför det är mer folk i affärerna runt den 20'e oxå;) Men som sagt, det är jag det!

Men iaf, detta varken är eller är tänkt som något desperat inlägg om "stackars oss", utan enbart lite reflektioner o tankar som ploppar upp. För det första har man blivit ganska så luttrad genom åren faktiskt, man blir tålig av många nederlag. Även om det sliter o tär också... men med tiden så blir man inte fullt lika chockad var gång det går emot en liksom.
Sen för tillfället så är jag nog lite i ett avtrubbat läge... man orkar inte riktigt bekymmra sig... jag kan ju ändå inte göra något!
Sen har vi faktiskt varandra... vi är friska... (ja jag har inte papper på annat faktiskt *asg*) o tak över skallen:) Våra barn berikar vår vardag o likaså djuren.. ja faktiskt även djuren - dom kan bidra med annat än päls, grus o fjädrar:)
Bara det att få ha hälsan i behåll är inte alla förunnat - långt ifrån o bara man börjar tänka på den biten så får man frossbrytningar om något skulle hända!

Jag har filat på det här inlägget i några dagar... ska jag skriva mer eller inte typ... fast o andra sidan varför inte??? Varför ska man knipa igen o bara sopa alla bekymmer under mattan jämt??? Passar det sen inte o läsa, så varsågoda... träd ur min blogg tack!!!
Eller använd er utav det röda lilla krysset uppe i höger hörn - mycket effektivt, jag lovar;)
Jag besöker många bloggar var dag o jag har många favoriter, men ibland kan jag bli lite trött på alla "glad-bloggar" som fullkomligt vräker ur sig perfekta, felfria o glada inlägg... missförstå mig rätt... men har vi inte alla dåliga dagar ibland???


Självklart är det upp till var och en att blottlägga sitt inre, givetvis - men ibland är det skönt att få konstatera att andra har en grå vardag oxå ibland. Jag har det iallafall... allt är inte alltid roligt o idylliskt, långt ifrån!
Självklart behöver vi alla positiva saker ibland oss o ingen mår bra av att läsa trista o negativa saker hela tiden, det räcker ju med alla dagsnyheter man matas med varje dag både här o på tv/radio. Men som sagt... nån'gång kan man låta ångkokaren få pysa till tycker jag...
Eller???

Nåväl... nog knackat här.... dax o packa ihop mig o ploga mig igenom 3 nätter på jobbet:)

Adios o ha en skön helg alla ni som har annat för er:)

Stor kram till alla i min närhet och alla övriga med!
*S*

OBS! Långt -Jag skulle inte... men nu kan jag bara inte låta bli...!!!

Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle skriva om det... inte beklaga mig... inte gnälla o låta bitter - MEN nu kan jag faktiskt inte låta bli och känslan som egentligen råder inom mig är mer en uppgiven ilska än en urholkad bitterhet!
Det gäller inte bara för mig o min familj utan alla de drabbade här i vårt land... Sverige som i så många fall ska vara så himla bra o tryggt - vilket det förvisso är i många andra avseenden, icke att förglömma!

Men för guds skull, vad ni än råkar ut för - så gå inte o bli arbetslös UTAN att först SPARA och förbereda er för det, helst åravis i förtid!!! Kolla även INNAN ni blir arbetslösa VAD som gäller, VAD som ska stå i alla 372 blanketter så att ni inte får dom hemskickade igen för komplettering, vilket kan fördröja A-kassan med ytterligare fler veckor mm.
Var inte lika NAIV och DUM som jag var som i min enfald trodde att systemet skulle fungera... att mannen efter noggrannt ifyllda papper, ivägskickade i rätt tid med allt vad det innebar - skulle få någon ersättning i TID!!!
ACK vad vi bedrog oss - nästa vecka har det gått 16 veckor sen mannen anmälde sig arbetslös hos A-kassan, i detta fallet "Alfakassan"!

Idag stod det återigen rubriker bl.a i Aftonbladet (klickbar länk) om folk som får vänta okristligt länge och jag undrar om läget har varit lika illa nån'gång förut??? Vi här hemma har varit drabbade förut med att mannen varit utan jobb då o då, fast jag kan inte minnas att han fått vänta SÅ länge förut.
Det är oxå ett faktum som gjort att man hela tiden halkar efter o inte kommer ifatt plus att man nu råkar vara så "dum" att man bara har vanliga enkla arbeten båda två - men hur som haver så kan väl ett land inte enbart innehålla direktörer, chefer o ingenjörer mfl mfl!
Några ska väl kunna överleva som vanliga dödliga arbetare oxå tycker man... eller är jag dum o naiv även i det fallet månne?

Om ni ens har orkat läsa ända hit (vilket ni såklart inte är tvugna till!) och även gått in på Aftonbladet för o läsa artiklen (klickbara länkar båda), så läs gärna kommentarerna under, som folk får lov o tycka till om skriver... man kan hålla med om mångt o mycket, samtidigt som jag personligen kan erkänna att vissa regler o lagar är oklara för just mig - och då uttalar jag mig inte om jag är osäker... MEN i vanlig ordning ska vissa "viktig-pettrar" o "besserwissers" sätta oss vanliga dödliga på plats o komma med pekpinnar... det får det verkligen att ryka ur mina öron!

Jag hävdar fortfarande att folk som aldrig saknat pengar (och då pratar jag om att klara sin vardag med mat, kläder o sina räkningar - INTE en prylkåt vardag fylld med märkessaker o restaurangbesök!) har svårt o begripa att det är tämligen omöjligt o spara 5 eller rent av 6-siffriga buffertar på kort tid! Det är inte "bara o lägga undan bara man vill" - möjligheten ska finnas med!
Så med andra ord - NEJ, vi har inte varit förberedda på att vänta över 16 veckor (vem vet - det kanske blir 20v som dom skrivit om?!?!) och nej, vi har inga stora buffertar, eller placerade pengar på olika konton i olika fonder o världsdelar o än mindre pengar i madrassen!

Ett snille som kommenterade skrev att han inte kunde begripa varför folk inte såg till o spara - han sparade 5000 var månad o åt minsann ute var dag... så vad kunde problemet vara undrade han????
Ursäkta... är det underligt att man ilsknar till?!

Där var flera inlägg som enligt min mening, var skrivna av personer som aldrig varit i en sådan sits med pengabrist eller inget arbete... det är bl.a då min undertryckta ilska o uppgivenhet bubblar över - igen:(
Inte nog att man kämpar förtvivlat med att hålla god min till vardags plus att man gör allt för att förtränga att ens konto snart ekar bokstavligen tomt i alla hörn... så ska man behöva försvara sig nästan inför folk som inte vet bättre...

Återigen så står jag för att jag självmant valt att arbeta deltid av diverse skäl och självklart kan det inte bli några feta löner utav det såklart!
Mannen har haft oturen vid flera tillfällen att vara bland dom sista in o först ut bl.a och perioderna imellan har då varit knapra o sen tar det ju en evig tid o komma ikapp igen.

Har funderat mycket på varför folk (ja, även vi!) bara accepterar detta som händer utan att göra mer uppror??? Folk sitter snällt o väntar på att pengarna ska komma... gnäller lite o suckar... sen inget mer! Då o då kommer det nån' rubrik i tidningen o sen glöms det bort igen...
MEN har man skulder, eller en obetald räkning eller liknande... DÅ är det minsann synd om en och snabbt som attan blir det påminnelse o inkasso o så har man fogden i hälarna (tack o lov har vi inte kommit dit - ännu iaf!?!) - men att A-kassorna är så här grymt försenade... tja, vad görs åt det???
Nada o inget!!!

Vissa försöker trösta o peppa o säger att tänk sen när väl pengarna kommer, så mycket pengar det då blir... Jo, kanske det - men ALLT är så grymt eftersatt här hemma att vi knappt vet vart vi ska börja eller prioritera!
Grabben kommer o behöva busskort nu när skolan börjar, jag själv har 2 trasiga tänder, snart kommer alla medlemsavgifter till alla barnens aktiviteter, en trasig bil står på uppfarten som kostar en förmögenhet o laga, för att inte tala om allt i huset som är halvdant... ja listan kan göras lång som en dassrulle...
Samtidigt är det ju inte bara o sätta sprätt på dom, för frågan är hur länge mannen faktiskt kommer att vara utan jobb framöver... då kanske vi behöver dessa pengarna fram tills dess!?

Likaså var det väldigt många i början som såg det positivt att mannen blivit arbetslös och som såg möjligheten i allt vad vi nu kunde hinna med o göra hemma och på huset osv.
Tja... vad ska man säga... med tanke på allt vad vi behöver göra här hemma så vet jag inte vart vi helt plötsligt skulle få pengarna ifrån bara för att mannen helt plötsligt blev utan jobb???
Hum... jag har verkligen missat en poäng där... Jag menar - så många har sagt samma sak, så jag har verkligen grubblat imellanåt OM tanken verkligen är relevant med att vi faktiskt förväntas renovera o göra om halva kåken under tiden han går hemma utan inkomst o jobb???
Öhh... hur göra???
T.o.m svärmor var förväntansfull när hon kom o hälsade på i sommar och tyckte det skulle bli jättespännande o se allt vad vi hade gjort i huset.... !!!
Snälla någon... förklara för mig:(((( ???

Personligen tycker jag iallafall att vi faktiskt varit ganska duktiga ändå denna sommaren - vi har lyckats o hålla näsan ovanför vattenytan på nåt' märkligt vis... mannens slutlön har lappat en del och skattepengarna vi fick höll oss precis flytande nu dom senaste månaderna... men inte mycket mer och nu är pengarna slut, det dyker liksom inte upp mer och enbart min lön täcker precis våra utgifter o räkningar.

Så på flera vis har vi det betydligt bättre än många, många andra som blivit drabbade här i landet... vissa är arbetslösa båda två, vissa är ensamma med barn o för att inte tala om alla sjukskrivna o föräldrarlediga... ALLT är försenat verkar det som!
Sen den biten med många långtidssjukskrivna är ju oxå ett kapitell för sig... vilken skrämselpropaganda dom kör med alltså! Fast det ska jag nog inte börja skriva om, för bara det är en historia i sig!

Jag ska inte älta mera nu... men detta är en av många saker som pyrt o rykt innanför mitt huvud i sommar o egentligen blir jag väl inte klokare nu när jag skrivit... men det behövde komma ut.
Jag söker inte medlidande eller tröst, jag vill bara få förklarat hur det har kunnat gå så snett här i det här landet??? Vart nån'stans på vägen gick det fel egentligen???

???

Det var en gång en liten träff:)

Jag får ju skärpa till mig o skriva lite mer här inne... har närapå kommit av mig ju!
Huvudet är oftast fullt, men tangenterna verkar ha klibbat ihop här... hum!
Nåväl... iallafall... sen sist så har jag hunnit med en liten scrapträff:) Men bara en liten en i all sin enkelhet! Så liten träff att det egentligen bara var en mysig 'scrapdejt' på annan ort, annan lokal o lite andra tapter;)


Inget avancerat så egentligen... Det var förra söndan' som vi hamnade några stycken uppe på Ättekulla - mina gamla hemmakvarter sen tonåren:)
Trodde inte jag skulle känna igen mig, men döm om min förvåning då det var sig precis likt - förutom att det vuxit upp mer grönt överallt! För övrigt kändes det som om tiden stått still... lite skumt faktiskt! Väntade mig inte det faktiskt...


Lokalen var trevlig - rymlig o ljus! Sällskapet gott... vi var inte många - 7 st, men ack så trogna;) Alla hade med sitt o flitens lampa lös hos alla!
Vet inte... men jag fick faktiskt gjort hela 2 st lo's... annars kan jag mycket väl sitta en hel träff o fila på en enda - men denna gången kändes det riktigt bra!
Om det berodde med lugnet som rådde - ingen press eller stress med tävlingar o utmaningar... vet jag ej! Annars får jag ju mest gjort hemma i min egen lilla vrå, det har jag konstaterat förut...
Fast man måste ut o lufta vingarna o scrapsakerna bland folk då o då oxå:)

Lite förtärning intogs på kvarterets egna lilla Pizzeria inkluderat dess inneboende original - vilket folk det finns alltså... man blir bokstavligen mållös ibland *asg*
Tänk att vissa kan leva för att sitta på en pub från det att den öppnar till den stänger, dag ut o dag in... fast o andra sidan är det kanske det enda sociala i deras liv!?

Här nedan blir det lite "bilderbok-effekt"... lägger in bilder på några lo's som jag gjort både där på träffen o hemma i sommar...

Det ser kanske mycket ut, men jag har nog aldrig scrappat så lite som detta året faktiskt... trots att jag har sakerna tillgängliga numera, så har jag inte riktigt ro att sitta så som jag vill!
Men när väl andan o lusten faller på så;)
Har massor av projekt egentligen jag borde scrappa på... men vi får se - får jag gjort hälften så kan jag nog vara glad:)

Ha en fortsatt god helg!
*S*

Nya "frillan"...

Okej, okej... jag är verkligen sketatrött... och egentligen har jag helt andra grejor jag borde visa o skriva om först än detta - men på andras begäran så kommer nya frillan här då;)

Fick nys om ett erbjudande nämligen som hette "Heta stolen"... för 200kr klipper o färgar dom - enligt deras tycke o smak!
Tja, priset passade mig perfekt just nu (tja... säg, alltid!) o jag får väl säga att jag är ganska modig vad gäller hår... jag menar vadå - det växer ju ut igen så... :)

Så här såg jag ut innan jag gick dit - alltså - som en piasavakvast, fast på höjden typ...
sletet o för långt!

Under tiden såg jag bl.a ut så här... med kaffe i muggen, yes;)


Väl hemma - nöjd o belåten så såg jag ut såhär....


Och bakifrån typ såhär.... nästan synd att man inte har ögon i nacken, hehe:)

Blev riktigt nöjd om jag får säga det själv - helt klart värt slantarna! Dessvärre (men av förklarliga skäl) så gör dom bara 'heta stolen' en gång/år och per/person, men jag ska absolut ha dom i åtanke framöver:)
Jag är inte så mö' för vad folk ska tycka, utan jag vill först o främst trivas i det själv... fast det gäller nog det mesta jag förtar mig med;)

Däremot blev grabbarna klippta av 2 praktikanter där - visserligen för halva priset, men... hm... nja... jag vet inte det...
Men men... som jag se förut - det växer ut igen;)

Natti natt!!!
*S*