Lite feedback o reflektioner...

Hej igen....

Jag förstod ju att mitt förra inlägg skulle väcka tankar o känslor på ett eller annat vis hos folk o jag tackar för era rader o era egna erfarenheter (eller inte) - jag vet ju att det finns mängder av folk där ute som tycker det är lika främmande att vara i min (vår) sits som jag tycker det är främmande att ha en vardag med en trygg ekonomi.
För mig har aldrig pengar varit en självklarhet, aldrig någonsin... men för vissa bara finns dom där o har alltid gjort. Det är inte alltid lätt o sätta sig in i varandras världar då... men tack o lov så finns det iaf folk som försöker känna med o tänka sig in i det o det tröstar ju lite iaf:)
Mindre perioder då o då i mitt liv har det varit lättare såklart, men aldrig något jag tagit för givet - att pengarna alltid ska flyta in o framförallt samla sig på hög... det är inget som jag har någon större erfarenhet utav - men förhoppningsvis är det inte för sent att lära:)

Man har som sagt hunnit med o fylla 40... och mannen är snart exakt 5 år äldre... och jag trodde faktiskt inte för ca. 15 år sedan att jag skulle ha det just så här idag! Jag tog för givet att man skulle få kämpa o snåla i början, men att det iaf skulle stabilisera sig så småningom... framförallt i dagsläget!
Men det bidde inte riktigt så... ibland känns det som om man står o stampar på ruta ett fortfarande - det var inte riktigt så jag hade planerat... faktiskt!
Inte undra på att ens självförtroende är i botten o man skäms när man inte lyckats bättre. Så fort man trott att man haft kontroll på läget, så har någon dragit undan mattan under fötterna på en... i detta fallet, mannen som blivit arbetslös igen!
Det tar tid att komma om igen kan jag säga... tid att komma ifatt o sen ovanpå allt hinna spara ihop nåt igen... blir matt bara jag tänker på't.

Jag vet att vi inte är dom enda... vet fler som t.o.m blivit utstämplade o helt utan inkomst... jag menar, har man inte mått dåligt innan - hur är självförtroendet o hoppet då???
Skyddsnätet för oss vanliga dödliga är då rakt inte nåt' o stoltsera med!

Sen har vi dessvärre den procenten av befolkningen som med noggrann planering och ingen skam i kroppen, utnyttjar systemet så till den milda grad att effekten blir att vi andra godtrogna och plikttrogna får ta smällen när dom högre makterna här i landet kommer med kollektiva bestraffningar - krångliga system o kryphål som får oss på fall, om och om igen!
Allt detta resulterar i att folk som verkligen vill jobba hamnar snett... och folk som verkligen är sjuka o behöver stöd o hjälp blir ännu sämre... och kaoset blir ett faktum!
Slutsumman av kontentan... ett ännu större hål i plånboken här i landet! Jag blir verkligen helt förtvivlad när jag börjar fundera på det...

I många fall är det även folk som arbetat i nästan hela sitt liv som blir uppsagda o inslängda i detta arbetslöshetssytem med sega o krångliga A-kassor och arbetsförmedlingar som piskar en med att söka jobb som antingen inte finns eller som ligger milavis bort... eller så får man kasa runt på så kallade praktikplatser eller aktivitetsjobb för struntsummor - när man innan i livet varit både arbetsför och aktiv på diverse arbetsplatser... förnedrande många gånger!

Nåväl... nån' gång ska det väl vända här hemma tycker jag... Innan sommaren la jag min förhoppning på att banken skulle kunna råda en o ge lite ekonomisk rådgivning - men efter 2 bankbesök på olika banker så har jag lagt det på hyllan. Åtminstone i nuläget...
Det enda jag fick fram var att dom gärna hjälper till om man har pengar - inte om man är utan!
Visst fick vi tips förvisso... "Det är bara o plocka fram papper o penna o göra en budget" och "ja men det är bara o använda sig utav ett Excell-program"...
Men om man inte har använt excell nån'gång då... och vad ger det mig o plocka fram papper o penna???
Ok... jag har förstått att antingen har man gåvan o spara eller så har man det inte - jag har den tydligen inte o ingen skulle bli gladare än jag över att få lite konkreta råd om hur man ska bära sig åt... man orkar liksom inte riktigt med att enbart få höra "det är bara o spara o snåla" och "det går bara man vill"... i varje fall så har det inte hjälpt fram till nu o klokare av det blir jag inte heller.
Jag menar... jag utgår ifrån att vi inte alltid kommer att ha det såhär, utan att mannen får en inkomst en dag... då bör väl allt bli normalt igen - eller? Så är det ju för andra... väl?

Samtidigt får jag lite panik även för det... när mannen väl får ett jobb... då måste man skynda sig o komma på rätt köl igen och det fort! Spara ikapp o handla så att allt ser bra ut...
Jag är kanske dum, men så knasigt kan jag tänka imellanåt. Japp, jag är en expert på att grubbla jag - borde skriva det i min meritlista;)

Någon kanske undrar varför detta med pengar är så viktigt hos mig... men det är snarare så att det faktiskt inte är det - men för att vardagen ska fungera så behövs dom tyvärr!
Jag är inte ute efter orimliga mängder av den varan, snarare en jämn fördelning av dom så att det liksom går runt bara:)
Jag menar - har man aldrig saknat dom så blir ju ämnet relativt oviktigt, eller hur:) Men fattas man dom så blir det ett helt annat perspektiv i slutändan.

Jag är själv uppvuxen med föräldrar som stoppade undan mitt barnbidrag varje månad och dom tyckte säkert dom gjorde nåt' bra för mig - men det kunde även resultera i att jag hade 2 par byxor och nästan lika många tröjor under ett halvårs tid imellanåt... alltså, inget extra under min skoltid inte! Att göra en sådan sak kan oxå bli tämligen snedvriden - speciellt i ögonen på ett barn.
En annan tillhör den kategori av folk som tacksamt ser fram emot den 20'e varje månad med lättnad och jag har även full förståelse för varför det är mer folk i affärerna runt den 20'e oxå;) Men som sagt, det är jag det!

Men iaf, detta varken är eller är tänkt som något desperat inlägg om "stackars oss", utan enbart lite reflektioner o tankar som ploppar upp. För det första har man blivit ganska så luttrad genom åren faktiskt, man blir tålig av många nederlag. Även om det sliter o tär också... men med tiden så blir man inte fullt lika chockad var gång det går emot en liksom.
Sen för tillfället så är jag nog lite i ett avtrubbat läge... man orkar inte riktigt bekymmra sig... jag kan ju ändå inte göra något!
Sen har vi faktiskt varandra... vi är friska... (ja jag har inte papper på annat faktiskt *asg*) o tak över skallen:) Våra barn berikar vår vardag o likaså djuren.. ja faktiskt även djuren - dom kan bidra med annat än päls, grus o fjädrar:)
Bara det att få ha hälsan i behåll är inte alla förunnat - långt ifrån o bara man börjar tänka på den biten så får man frossbrytningar om något skulle hända!

Jag har filat på det här inlägget i några dagar... ska jag skriva mer eller inte typ... fast o andra sidan varför inte??? Varför ska man knipa igen o bara sopa alla bekymmer under mattan jämt??? Passar det sen inte o läsa, så varsågoda... träd ur min blogg tack!!!
Eller använd er utav det röda lilla krysset uppe i höger hörn - mycket effektivt, jag lovar;)
Jag besöker många bloggar var dag o jag har många favoriter, men ibland kan jag bli lite trött på alla "glad-bloggar" som fullkomligt vräker ur sig perfekta, felfria o glada inlägg... missförstå mig rätt... men har vi inte alla dåliga dagar ibland???


Självklart är det upp till var och en att blottlägga sitt inre, givetvis - men ibland är det skönt att få konstatera att andra har en grå vardag oxå ibland. Jag har det iallafall... allt är inte alltid roligt o idylliskt, långt ifrån!
Självklart behöver vi alla positiva saker ibland oss o ingen mår bra av att läsa trista o negativa saker hela tiden, det räcker ju med alla dagsnyheter man matas med varje dag både här o på tv/radio. Men som sagt... nån'gång kan man låta ångkokaren få pysa till tycker jag...
Eller???

Nåväl... nog knackat här.... dax o packa ihop mig o ploga mig igenom 3 nätter på jobbet:)

Adios o ha en skön helg alla ni som har annat för er:)

Stor kram till alla i min närhet och alla övriga med!
*S*