Hej... här sitter jag... fullproppad av veckans händelser o intryck...
För ett år sen vid denna tiden satt jag o misströsta allt... visste varken ut eller in... tyckte livet i största allmänhet var ett rakt innehållslöst streck... typ som på en hjärtmonitor som slutat pipa.
Allt som jag borde vara tacksam för, var inbäddat i ett skumt hölje... så märkligt livet kan vara!
Allt är långt ifrån fridens liljor idag... fortfarande har jag inte alla vindarna med mig... nya saker tar ständigt vid som upptar ens tankar... killarna har börjat i sina nya klasser, varav den ene på ny skola! Mina förhoppningar är stora liksom min våndor...
Denna sommaren har stretat åt många olika håll - man har märkt att killarna vuxit, ändrat sig o utvecklats... Store killen är större... kräver annat o får större revir hela tiden... andra vänner gör intrång o jag blir orolig!
Ska man låta det bero eller helt enkelt följa med vågen o hålla koll? Är det så illa som man tror, eller jag målar fan på väggen? Vad kommer den nya skolan o den nya klassen o bidra med... bra kamrater eller ännu värre? Tja, ska jag verkligen grubbla mig blå på det redan? Nja... kanske inte... !
Lillkillen växer o mognar även han o självklart är det spännande o följa storebror i hälarna... vad månde det bliva av dom båda???
En annan som inte fick en normal tonårsperiod har inte särskilt mycket att jämföra med... jag får väl helt enkelt göra det bästa av det... eller "vi" kanske jag ska säga - fast jag ska inte blanda in mannen i min missade tonårsperiod - för han hade nog en dubbel av sin;)
Men det är väl inte meningen att det ska vara enkelt att leva... inte att vara människa heller tydligen!
Däremot har jag kommit underfund med att livet - trots diverse 'ups n' downs' kan ha en del positivt o bjuda på:)
T.ex den här veckan har helt enkelt bara varit så... otroligt givande! Hela veckan har varit som en enda stor själslig laddning med positiv energi... jag har tillbringat flera dagar ihop med min mentor på massagepraktik - likaså träffat min andra mentor på plats när vi haft den praktiska teorin nu under helgen...
Jag har även äntligen träffat min kurskamrater... vi är fem personer, fem olika o unika tjejer som alla har som mål att bli massörer under Manuelas o Rositas skola - underbart!
Tror att blandningen av oss alla kommer o ge en intressant skörd framigenom... det tror jag garanterat:)
Jag är verkligen glad o tacksam över att ha fått denna möjligheten - tacksam över att få lära känna så speciella människor oxå... :)
Jag är även glad o tacksam för att mina vänner o bekanta stått ut (tror jag iallafall!?!) med mina aha-upplevelser o allt massagesnack, för att inte snacka om alla jag har jagat för att få massera, hehe... ja jag behöver ju era kroppar så innerligt för att träna på;)
Den senaste tiden känns det som om någon bit för bit rivit muren som varit framför mina ögon så länge! Det kan faktiskt finnas annat bakom dom höga murarna - problemet är att det ibland kan ta en sådan enorm tid o hitta det... är murarna för höga så har man inte ork att ens försöka komma över dom - den känslan har iaf jag varit mer eller mindre besatt av länge länge!
I november - om allt går som jag vill, så ska jag vara klar som diplomerad massör och jag ska verkligen se till o komma igång! Vården i all ära - jag trivs verkligen där jag är nu, mer än jag kunde tro att jag skulle göra i början... MEN finns det nåt mer otacksamt att jobba inom än den kommunala äldrevården???
Jag pratar inte om alla mina pensionärer eller goa kollegor, utan ledningen o cheferna som enbart är besatta av pengar o åter pengar! Pengar som tycks styra allt... minus här o minus där o mitt i alltihopa finns våra förvirrade o otrygga pensionärer o ovanpå det - fast dock långt ner på golvet, VI personal!
Trötta mig - säger jag då... jag är åtminstone tacksam över att jag jobbar på natten så jag missar den värsta stormen av all stress som detta skapar bland både personal o de gamla!
Kan jag - om möjligt, åstadkomma nåt mer positivt med min massage... på nåt vis - så ska jag nog se till o göra det!!!
En förändring måste ske i mitt liv och det NU! Om jag inte försöker, så lär jag grubbla ihjäl mig och framförallt ångra mig! Mitt jobb på natten har jag kvar (väl???) såvida dom inte trollar bort mig nån' annanstans (ja, så som dom rotar o rör så...!!!), så massagen kan jag alltid mecka med på min lediga tid:)
SÅ förhoppningsvis så har snöbollen bara börjat rulla så smått... ska bara se till o inte luta backen för brant bara:)
Måste avsluta med o inflika att jag råkade glida förbi en video med Madonna idag... jag som inte ens är speciellt förtjust i henne, men vadå... låten gick direkt in i hjärtat på mig o fängslade mig direkt - ni kanske redan har hört den, men inte jag förrän idag...
Tycker den är magisk... ger mig tuppskinn var gång jag spelar den;)
För ett år sen vid denna tiden satt jag o misströsta allt... visste varken ut eller in... tyckte livet i största allmänhet var ett rakt innehållslöst streck... typ som på en hjärtmonitor som slutat pipa.
Allt som jag borde vara tacksam för, var inbäddat i ett skumt hölje... så märkligt livet kan vara!
Allt är långt ifrån fridens liljor idag... fortfarande har jag inte alla vindarna med mig... nya saker tar ständigt vid som upptar ens tankar... killarna har börjat i sina nya klasser, varav den ene på ny skola! Mina förhoppningar är stora liksom min våndor...
Denna sommaren har stretat åt många olika håll - man har märkt att killarna vuxit, ändrat sig o utvecklats... Store killen är större... kräver annat o får större revir hela tiden... andra vänner gör intrång o jag blir orolig!
Ska man låta det bero eller helt enkelt följa med vågen o hålla koll? Är det så illa som man tror, eller jag målar fan på väggen? Vad kommer den nya skolan o den nya klassen o bidra med... bra kamrater eller ännu värre? Tja, ska jag verkligen grubbla mig blå på det redan? Nja... kanske inte... !
Lillkillen växer o mognar även han o självklart är det spännande o följa storebror i hälarna... vad månde det bliva av dom båda???
En annan som inte fick en normal tonårsperiod har inte särskilt mycket att jämföra med... jag får väl helt enkelt göra det bästa av det... eller "vi" kanske jag ska säga - fast jag ska inte blanda in mannen i min missade tonårsperiod - för han hade nog en dubbel av sin;)
Men det är väl inte meningen att det ska vara enkelt att leva... inte att vara människa heller tydligen!
Däremot har jag kommit underfund med att livet - trots diverse 'ups n' downs' kan ha en del positivt o bjuda på:)
T.ex den här veckan har helt enkelt bara varit så... otroligt givande! Hela veckan har varit som en enda stor själslig laddning med positiv energi... jag har tillbringat flera dagar ihop med min mentor på massagepraktik - likaså träffat min andra mentor på plats när vi haft den praktiska teorin nu under helgen...
Jag har även äntligen träffat min kurskamrater... vi är fem personer, fem olika o unika tjejer som alla har som mål att bli massörer under Manuelas o Rositas skola - underbart!
Tror att blandningen av oss alla kommer o ge en intressant skörd framigenom... det tror jag garanterat:)
Jag är verkligen glad o tacksam över att ha fått denna möjligheten - tacksam över att få lära känna så speciella människor oxå... :)
Jag är även glad o tacksam för att mina vänner o bekanta stått ut (tror jag iallafall!?!) med mina aha-upplevelser o allt massagesnack, för att inte snacka om alla jag har jagat för att få massera, hehe... ja jag behöver ju era kroppar så innerligt för att träna på;)
Den senaste tiden känns det som om någon bit för bit rivit muren som varit framför mina ögon så länge! Det kan faktiskt finnas annat bakom dom höga murarna - problemet är att det ibland kan ta en sådan enorm tid o hitta det... är murarna för höga så har man inte ork att ens försöka komma över dom - den känslan har iaf jag varit mer eller mindre besatt av länge länge!
I november - om allt går som jag vill, så ska jag vara klar som diplomerad massör och jag ska verkligen se till o komma igång! Vården i all ära - jag trivs verkligen där jag är nu, mer än jag kunde tro att jag skulle göra i början... MEN finns det nåt mer otacksamt att jobba inom än den kommunala äldrevården???
Jag pratar inte om alla mina pensionärer eller goa kollegor, utan ledningen o cheferna som enbart är besatta av pengar o åter pengar! Pengar som tycks styra allt... minus här o minus där o mitt i alltihopa finns våra förvirrade o otrygga pensionärer o ovanpå det - fast dock långt ner på golvet, VI personal!
Trötta mig - säger jag då... jag är åtminstone tacksam över att jag jobbar på natten så jag missar den värsta stormen av all stress som detta skapar bland både personal o de gamla!
Kan jag - om möjligt, åstadkomma nåt mer positivt med min massage... på nåt vis - så ska jag nog se till o göra det!!!
En förändring måste ske i mitt liv och det NU! Om jag inte försöker, så lär jag grubbla ihjäl mig och framförallt ångra mig! Mitt jobb på natten har jag kvar (väl???) såvida dom inte trollar bort mig nån' annanstans (ja, så som dom rotar o rör så...!!!), så massagen kan jag alltid mecka med på min lediga tid:)
SÅ förhoppningsvis så har snöbollen bara börjat rulla så smått... ska bara se till o inte luta backen för brant bara:)
Måste avsluta med o inflika att jag råkade glida förbi en video med Madonna idag... jag som inte ens är speciellt förtjust i henne, men vadå... låten gick direkt in i hjärtat på mig o fängslade mig direkt - ni kanske redan har hört den, men inte jag förrän idag...
Tycker den är magisk... ger mig tuppskinn var gång jag spelar den;)
6 kommentarer:
Ujuj...jag känner så väl igen all den där oron för ungdomarna när dom växer upp och "tar för sej" mer och mer...
Och värre blir det! Jag lovar!
Huh...jag är glad att mina börjar bli "stora" nu, så att mer ansvar läggs på dom själva nu, för till sist orkar man inte gå omkring och vara orolig jämt.
I dag så kan ju ALLT hända, och om man börjar tänka på allt så tror jag man får hjärtsnörp på mindre än en halvtimme!
Jag är ju också en sån där "ank-mamma" som VILL skydda mina barn från "allt ont", men felet jag har gjort (vet jag NU..) är att jag kanske inte lärt dom ta ansvar tidigare.
Lärt dom hur viktigt det är att göra saker själv...
Jag har nog varit en stor "bromskloss".
Inte av ondo, utan tvärtom.
Jag har velat "ta hand om" och skydda dom på deras väg...
Och ibland för mycket...jag vet det.
Men jag har i alla fall gett dom kärlek och respekt och talat om att jag alltid finns här. Och att dom kan komma till mej om precis vad som helst...på gott och ont.
Men det har stärkt våra band, och i dag, med facit i hand lite mer, så ångrar jag inget.
Möjligtvis då att jag borde lärt dom "flyga" lite mer självständigt....(:
Jobbigt när man vill vara deras allt, men så är det ju!
Vi älskar våra barn så innerligt och vill helst linda dom i bomull i denna hårda värld.
Jag kan bara säja att jag tror att dina killar säkerligen har en av dom mest kärleksfulla och godhjärtade av Mödrar!!
Så med din kärlek och klokhet så KAN det bara inte bli så fel!!
Men grubbla inte.
Det hjälper inte....tvärtom!
(Sa hon som grubblar så det ryker ur öronen själv...*asgarvar*)
Jaja....det är lätt att råda andra, som sagt...Hahahaha!
Och vidare:
Jag är så glad för din skull att Du trivs med massagandet! Synd bara att min nacke och axlar är så långt ifrån dej...(:
Ha det nu bara bäst och var rädd om dej!
Kram, Jenny
Hejsan svejsan
Måla inte fan på väggen än..jag vet vad du går igenom; har ju själv en donna som e som hon e. Mitt råd är; följ strömmen dit den bär MEN ha ett koll på pågen och vännerna.
Lär känna dem och visa vem som bestämmer i ditt hem. Jag välkomnar alla och kastar även ut de som inte kan uppföra sig!!
Man kan tro att dessa tonåringar har fått "fnatt", kroppen som inte hinner med, humörsvängningar samt utbrytande från föräldrarna....USCH vad jobbigt för oss gamla men ack så viktigt för de unga.
Så lyssna på ditt inre, förnuft och gör det som känns rätt för dig och din familj men låt ändå pågen "vara" tonåring, med all dess oro som medföljer, men styr upp det du kan. Förhoppningsvis har man igen det sedan.
Massa kramar Annette
VAd skönt att läsa att det känns bättre än det var för ett år sedan. Jag är så glad på dina vägnar att du tog steget. Jag tror absolut på att man ska vidga sina vyer och prova på ngt nytt lite då och då. Det passar dig att massera också tycker jag. :-)
Angående grabben har jag inte direkt några råd, jag har ju mitt att vänta om några år... så då är det väl dig jag rådfrågar istället hihi...
Tror på att man ska försöka lyssna på sitt hjärta till stor del, men jag vet som sagt inte. :-)
Kram på dig vännen!!
Ja du,,,, tiden går så himla fort!!
Kan inte fatta att det redan gått 1 år sen ja, du mådde som värst!!
& titta nu... hela du är som en ny människa=) Så skönt att se... Man blir glad själv
(& även inspirerad av allt ditt massagesnack)
..Pågarna ....fortsätt som du gör, som jag sagt innan.
Han (den store)vet att han har er där "bak" & vet säkert vad som är rätt & fel. Han har ju sunda tankar iallafall...=)
Kram på dig
Du skirver så klokt, och öppet och ärligt låter du oss ta del av tankar vi ofta känner igen, i alla fall jag. Tänk att man en gång omedvetet byggt de där murarna för att skydda sig, och sen blir det ändå så fel. Man bygger in sig i ett fängelse. Jag är så glad att du försöker hitta vägar i en så svår tid, vägar som antagligen varit tuffa att ta även i bättre tider. Du är stark! Och säkert kommer du få utdelning av dina insatser snart! Du vet, jag "ställer upp" med min halv-ömma rygg när som helst, den blir helt förtjust av tanken på massage! Och nu har jag ju bil att tillgå också! Stor kram till dig med dina funderingar, och jag gillade också gunget i låten.
Och mamma, jag vet att båda jag och bror min är väldigt tacksamma att vi fått så mycket kärlek och omsorg, hellre det än motsatsen !! Och vi har altid kunnat komma till er, som du säjer... ansvar kan man ju faktiskt lära sig att ta bättre när som helst. Men att ta igen saknad kärlek, det är nog svårare.
Stor kram på er båda idag!!/Sandy
Jag blir glad av ditt inlägg! Förstår oron och allt det där med dina barn, men det du skriver andas så mycket positivitet och tilltro till framtiden!
Vacker låt med Madonna, har aldrig hört den förut, men så är jag heller inte något fan av henne!
Skicka en kommentar