Hej kanske man ska säga... ett tag så trodde jag inte alls att jag skulle komma tillbax hit o skriva på väldigt länge till!
Miljoner tankar har bokstavligen korsat min arma skalle på sistone, både på gott ont... helt utpumpad har jag varit o är fortfarande egentligen!
Jag har tänkt o funderat massor dessa dagar... likaså funderat på vad jag vill skriva här egentligen - vad jag vill blotta för andra eller inte... Beundrat dom som faktiskt använder bloggen som en ventil... samtidigt så är jag rädd för o genomsyra den med gnäll, avgrundsvrål o depp!
Tyvärr har mitt inre mestadels bestått av det är jag rädd. Kämpar förtvivlat med o försöka ändra mitt tänk... Hitta positiva trådar... Enkla glada saker i vardagen... Men det är svårt, riktigt svårt! Det hjälper inte att andra i all välmening påminner en om den ena positiva saken efter den andra - när man själv är tyngd av lika många negativa saker:(
Det blir som ett virus som förökar sig i rekordfart! Ju sjukare man blir desto mindre ork har man o kämpa sig tillbax igen.
Jag kan bara inte få min skalle o sluta mala o grubbla, jag är verkligen en expert på det! Borde lägga till det på min meritlista framigenom tror jag, hehe!
Har t.o.m funderat på om jag går igenom nån' slags åldersnoja??? 40-årskris??? Finns det på riktigt??? I princip så har jag levt halva mitt liv och teoretiskt sätt har jag lika länge kvar (såvida ingen släcker luman imorgon typ?!)... och vad har jag åstadkommit fram till nu???
Blir det inte mer än så här???
Mannen o jag har hängt ihop dom senaste 15 åren och visst - vi har fått 2 friska goa killar... vi har villa-volvo-vovve... dom två förstnämnda i sletet o uselt skick, men dock!
Men sen då??? Backar jag bandet så känns det ibland som om vi fortfarande står o stampar på ruta ett fortfarande.... *suck*
Ja jag vet, jag borde vara tacksam - tacksam så in i helvete! Varför är jag inte nöjd då? Varför kan jag inte vakna en enda morgon o känna den känslan i magen av själslig tillfredsställelse?
Nån' som har ett bra svar?
Jag vill inte vara mångmiljonär, jag vill inte ha ett nytt dyrt hus, jag vill inte tillbringa dagarna med o shoppa, jag vill inte köpa en massa märkeskläder... det enda jag vill det är o klara min vardag! Känna mig nöjd o tillfreds - slippa oroa mig för att vi inte ska kunna betala våra räkningar, slippa äta falukorv på längden o tvären ( jaja, det är gott - ibland!), slippa se killarna i sletna skor... jag vill bara att det ska kännas tryggt - att cirklen på nåt vis ska kunna vara sluten. Sådär lagom... fattar någon vad jag svamlar om???
Inget sjukt överflöd, inget frosseri i prylar, inget tävlande med grannar om vem som har minst maskrosor i gräsmattan eller den största uteplatsen... allt det rör mig inte ryggen! Jag vill bara att det ska kännas tryggt o att klumpen i magen ska försvinna!
Mitt hem är egentligen min borg... enkelhet är min linje... jag vill att atmosfären ska alstra värme... fylla mig med positiv energi... vart hittar jag det???
Det känns som om jag gått vilse i min egen kropp... skumt!
Jag blir inte speciellt trevlig o umgås med när jag blir sån' här... vill helst bara gå o gömma mig under en gråsten o stänga av alla mobiler som finns.
Samtidigt sliter det dåliga samvetet i en att man borde höra av sig o till allt o alla, men hur ska jag orka när jag inte ens orkar med mig själv och än mindre förklara vad som är fel???
Inte ens nu vet jag vad som är fel - egentligen!
Vet bara att det känns skit...
Samtidigt är jag ingen "telefon-människa", har aldrig varit... lever inte genom luren alls... jag vet, jag är knäpp, men sån är jag - tyvärr:)
Men missförstå mig rätt - jag uppskattar mina nära o kära givetvis... men jag är bara inte vän med luren... tycker mest den är jobbig ibland - får man lov o tycka det???
Kanske lite av en omedveten fobi???
Känner mig kluven samtidigt... vill inte att folk ska missförstå... svårt o förklara... men lugnet o tystnaden har väl fått en annan betydelse för mig med åldern *asg*!!!
Hundens knorrande, kattens spinnande o fåglens kvittrande ger mig sinnesro... men all tekniskt apparatur... hu!
Återigen... jag är inte som jag ska;)
Jag ser ofta en inre bild av mig själv - ensam i en timmerstuga, långt in i skogen vid en sjö... med ett par hundar o katter, ingen bil, ingen telefon (jo avstängd, hehe...), en laptop möjligtvis som en länk ut... Det är verkligen en ego-bild, en omöjlig sådan och det speciellt idag... men man kan ju önska:) Undras om jag inte varit eremit i mitt förra liv, hehe!
Men jag har bättre stunder o sämre... o dom stunderna försöker jag förvalta väl om möjlighet finnes:) Inte lätt för folk o veta i vilken fas jag är - omöjligt med andra ord:)
Men som sagt, jag har aldrig förnekat att jag är en svår person o komma underfund med... jag går gärna min egen väg även om den inte tilltalar andra - det är väl ändå jag som ska må väl i slutändan? Ego igen... ja kanske?
Jag borde förmodligen köra en rejäl "feng-shui" inombords, men hur? Finns det nån' billig själslig kemtvätt?:) Kanske nån bättre begagnad hjärna på rea nån'stans oxå? En som inte grubblar o maler så hemskt:) En 'glad-hjärna', finns det? :)
Hade varit ruskigt smidigt o bara trycka på en knapp o bli glad igen - helst på heltid:) Vore ganska så gött...
Ja jisses... att detta skulle bli så långt??? Det trodde jag aldrig! Känns som om jag har minst lika mycket till som vill ut... men lite broms får det allt vara.
Frågan är oxå om jag verkligen vill få ut allt här...? Det blev mer än jag planerat ändå... hu!
OM ni mot all förmodan orkat läsa ända hit så kan jag berätta att där har ploppat upp en liten sak som kanske kanske kan leda mig fram till en lite ljusare tillvaro o framtid!
Något som bryter min vardag ganska så rejält och det är minst sagt på tiden!
Alltihopa ligger fortfarande lite i sin linda ännu, men jag tryckte nog på startknappen idag o en liten boll är satt i rullning... :)
Har jag tur - vilket jag hoppas, så kan det förhoppningsvis leda mig fram till lite nya mål o nya vägar i framtiden!
Förhoppningsvis kan jag berätta mera lite längre fram när jag har fått mer substans:)
Tills dess...
var rädda om varann!
*S*
Miljoner tankar har bokstavligen korsat min arma skalle på sistone, både på gott ont... helt utpumpad har jag varit o är fortfarande egentligen!
Jag har tänkt o funderat massor dessa dagar... likaså funderat på vad jag vill skriva här egentligen - vad jag vill blotta för andra eller inte... Beundrat dom som faktiskt använder bloggen som en ventil... samtidigt så är jag rädd för o genomsyra den med gnäll, avgrundsvrål o depp!
Tyvärr har mitt inre mestadels bestått av det är jag rädd. Kämpar förtvivlat med o försöka ändra mitt tänk... Hitta positiva trådar... Enkla glada saker i vardagen... Men det är svårt, riktigt svårt! Det hjälper inte att andra i all välmening påminner en om den ena positiva saken efter den andra - när man själv är tyngd av lika många negativa saker:(
Det blir som ett virus som förökar sig i rekordfart! Ju sjukare man blir desto mindre ork har man o kämpa sig tillbax igen.
Jag kan bara inte få min skalle o sluta mala o grubbla, jag är verkligen en expert på det! Borde lägga till det på min meritlista framigenom tror jag, hehe!
Har t.o.m funderat på om jag går igenom nån' slags åldersnoja??? 40-årskris??? Finns det på riktigt??? I princip så har jag levt halva mitt liv och teoretiskt sätt har jag lika länge kvar (såvida ingen släcker luman imorgon typ?!)... och vad har jag åstadkommit fram till nu???
Blir det inte mer än så här???
Mannen o jag har hängt ihop dom senaste 15 åren och visst - vi har fått 2 friska goa killar... vi har villa-volvo-vovve... dom två förstnämnda i sletet o uselt skick, men dock!
Men sen då??? Backar jag bandet så känns det ibland som om vi fortfarande står o stampar på ruta ett fortfarande.... *suck*
Ja jag vet, jag borde vara tacksam - tacksam så in i helvete! Varför är jag inte nöjd då? Varför kan jag inte vakna en enda morgon o känna den känslan i magen av själslig tillfredsställelse?
Nån' som har ett bra svar?
Jag vill inte vara mångmiljonär, jag vill inte ha ett nytt dyrt hus, jag vill inte tillbringa dagarna med o shoppa, jag vill inte köpa en massa märkeskläder... det enda jag vill det är o klara min vardag! Känna mig nöjd o tillfreds - slippa oroa mig för att vi inte ska kunna betala våra räkningar, slippa äta falukorv på längden o tvären ( jaja, det är gott - ibland!), slippa se killarna i sletna skor... jag vill bara att det ska kännas tryggt - att cirklen på nåt vis ska kunna vara sluten. Sådär lagom... fattar någon vad jag svamlar om???
Inget sjukt överflöd, inget frosseri i prylar, inget tävlande med grannar om vem som har minst maskrosor i gräsmattan eller den största uteplatsen... allt det rör mig inte ryggen! Jag vill bara att det ska kännas tryggt o att klumpen i magen ska försvinna!
Mitt hem är egentligen min borg... enkelhet är min linje... jag vill att atmosfären ska alstra värme... fylla mig med positiv energi... vart hittar jag det???
Det känns som om jag gått vilse i min egen kropp... skumt!
Jag blir inte speciellt trevlig o umgås med när jag blir sån' här... vill helst bara gå o gömma mig under en gråsten o stänga av alla mobiler som finns.
Samtidigt sliter det dåliga samvetet i en att man borde höra av sig o till allt o alla, men hur ska jag orka när jag inte ens orkar med mig själv och än mindre förklara vad som är fel???
Inte ens nu vet jag vad som är fel - egentligen!
Vet bara att det känns skit...
Samtidigt är jag ingen "telefon-människa", har aldrig varit... lever inte genom luren alls... jag vet, jag är knäpp, men sån är jag - tyvärr:)
Men missförstå mig rätt - jag uppskattar mina nära o kära givetvis... men jag är bara inte vän med luren... tycker mest den är jobbig ibland - får man lov o tycka det???
Kanske lite av en omedveten fobi???
Känner mig kluven samtidigt... vill inte att folk ska missförstå... svårt o förklara... men lugnet o tystnaden har väl fått en annan betydelse för mig med åldern *asg*!!!
Hundens knorrande, kattens spinnande o fåglens kvittrande ger mig sinnesro... men all tekniskt apparatur... hu!
Återigen... jag är inte som jag ska;)
Jag ser ofta en inre bild av mig själv - ensam i en timmerstuga, långt in i skogen vid en sjö... med ett par hundar o katter, ingen bil, ingen telefon (jo avstängd, hehe...), en laptop möjligtvis som en länk ut... Det är verkligen en ego-bild, en omöjlig sådan och det speciellt idag... men man kan ju önska:) Undras om jag inte varit eremit i mitt förra liv, hehe!
Men jag har bättre stunder o sämre... o dom stunderna försöker jag förvalta väl om möjlighet finnes:) Inte lätt för folk o veta i vilken fas jag är - omöjligt med andra ord:)
Men som sagt, jag har aldrig förnekat att jag är en svår person o komma underfund med... jag går gärna min egen väg även om den inte tilltalar andra - det är väl ändå jag som ska må väl i slutändan? Ego igen... ja kanske?
Jag borde förmodligen köra en rejäl "feng-shui" inombords, men hur? Finns det nån' billig själslig kemtvätt?:) Kanske nån bättre begagnad hjärna på rea nån'stans oxå? En som inte grubblar o maler så hemskt:) En 'glad-hjärna', finns det? :)
Hade varit ruskigt smidigt o bara trycka på en knapp o bli glad igen - helst på heltid:) Vore ganska så gött...
Ja jisses... att detta skulle bli så långt??? Det trodde jag aldrig! Känns som om jag har minst lika mycket till som vill ut... men lite broms får det allt vara.
Frågan är oxå om jag verkligen vill få ut allt här...? Det blev mer än jag planerat ändå... hu!
OM ni mot all förmodan orkat läsa ända hit så kan jag berätta att där har ploppat upp en liten sak som kanske kanske kan leda mig fram till en lite ljusare tillvaro o framtid!
Något som bryter min vardag ganska så rejält och det är minst sagt på tiden!
Alltihopa ligger fortfarande lite i sin linda ännu, men jag tryckte nog på startknappen idag o en liten boll är satt i rullning... :)
Har jag tur - vilket jag hoppas, så kan det förhoppningsvis leda mig fram till lite nya mål o nya vägar i framtiden!
Förhoppningsvis kan jag berätta mera lite längre fram när jag har fått mer substans:)
Tills dess...var rädda om varann!
*S*
