Skumt...

Igår kändes allt riktigt ok... dagen innan dess likaså... jag kunde råda o stötta mina vänner... jag hade full koll på det mesta... allt kändes riktigt ok... för att idag utbytas mot en maktlös kamp över hjärnans tankar! Hur skumt är inte det???

Hur mår vi idag egentligen? Och varför mår vi som vi mår? Vad händer egentligen? Var och varanna "går i väggen" som det så fint heter idag - men som i realiteten betyder att man verkligen har kraschlandat både fysiskt o psykiskt. Vardagen blir en kamp att klara av... dom enklaste tankarna o göromålen blir oöverkomliga. Varför?

Senast igår satt jag och sa att nu när man mår skapligt så skulle man hitta bra redskap att använda sig utav när man känner av vissa varningstecken innan att man börjar må dåligt... Igår tyckte jag att det mesta var under kontroll... idag vaknade jag med en utmattande känsla av inre kaos! Vad hände där imellan? Och varför infann sig den känslan idag?
Inte 17 hade jag nån' kontroll idag inte:(

Vi stöttar varandra i varandras olika panikångest... vi har samma grytor med samma röror i, fast olika innehåll! Är det inte underligt så säg?
En klen tröst är att man inte är ensam... samtidigt som det är just det som är skrämmande - att så många känner likadant!
Fast i denna mängden finns det ändå folk som inte har en aning om vad man pratar om eller upplever... speciellt folk på dom 'höga stolarna' som ska avgöra HUR dåligt man egentligen mår och även OM man mår dåligt alls!
Just nu sitter många och har ingen aning om, om dom blir utförsäkrade nästa år... och nästa steg - vad händer då???
Vilken härlig julklapp, är det inte det???

Sen finns det nåt fint som kallas för 'rehab-möten'... det ska man gå på när man är sjukskriven för att andra folk ska komma fram till vad som är fel o vad man ska göra för att bli bra! Visst låter det fint:) Undrar om det inte är lite tvärtom... dom sitter med statistik o siffror som måste bli bättre - alltså måste dom få folk till o börja jobba igen fort som attan, kosta vad det kosta vill!
Sen att det i slutändan blir katastrof, vill nog ingen kännas vid...


Jag känner verkligen med alla dom som är i den sitsen just nu... jag är inte där själv (än!) - tack o lov, fast man mår som man mår då och då... man känner ju av det... oron, maktlösheten och att inte ha kontroll.

Och december månad ska ju vara så gemytlig och rofylld... ack ja! Men för mig är och förblir den ett inre stressmoment - allt vad jag borde åstadkomma, allt jag borde handla, allt jag borde tycka, allt jag borde hinna med, allt jag borde tycka o känna...
Tycker fortfarande att det är en komersiell period, handlarnas Mekka - köparnas fördärv!
Visst, det är vad man gör det till såklart... men den inre och yttre pressen finns där.
Antagligen beror det på mina inre demoner som jag inte har makt över - något jag måste komma underfund med o lära mig att tackla... frågan är bara hur!
Hjälper inte att folk säger åt mig att 'julen är så fin, det tycker ju alla'...
Tänk om man bara kunde bestämma sig för att allt skulle vara bra - så bra det hade varit:)

Nu sprang tangenterna iväg igen... detta som bara skulle bli ett par rader, som vanligt. Pladder, pladder...
Iallafall... imorgon är en ny dag - förhoppningsvis ljusare än den som varit... kanske!


Som sagt - god jul på er!

/S