Tja... vad ska jag säga.... (Obs! Långt!)

Jag har funderat både en o tusen gånger om jag ska skriva nåt' eller bara låte det bero, men det funkar dåligt. Väntar på att känslan ska gå över, men det verkar den inte göra.
Det är väl bara o erkänna för sig själv att alla bekymmer försvinner inte enbart för att man mår lite bättre eller har annat att fokusera på.
Tvärtom så finns dom kvar - orörda i befintligt skick o har inga planer alls på att försvinna. Ganska märkligt det där...
Ni kan sluta läsa här om ni tror att jag tänker drypa det här inlägget med tvångsmässiga glädjetjut - för nu är jag lite trött på o bara vara positiv... jag måste lyfta på locket lite.
Läs med mig eller hoppa till nästa blogg - fullt valfritt, tack o lov lever vi i ett fritt land!

Jag lär väl brottas med mina hjärnspöken till dö'dagar o jag antar att det är lika bra o vänja sig... bli bundis med dom eller nåt'!? Acceptera att dom bara kommer att vara där...
I somras gick tankarna runt i skallen att mannen var utan jobb... man tänkte hela tiden att allt ordnar sig bara han har ett jobb osv.
Nu har han ett jobb o allt ska förväntas vara fridens liljor! Exakt den paniken jag befarade för då har infunnit sig. Nu har han ett jobb o allt borde vara perfekt.
Och framförallt... tackolov att han har ett jobb oxå så att vi klarar av o betala bensinräkningen med, icke att förglömma;) Den chocken har jag ännu inte kommit över (lär väl aldrig göra heller!) Halva lönen går ju direkt till Statoil - vad vore dom utan oss som guldkund?!?;)

Som sagt, han får in pengar o man ska komma på fötter över en natt helst. Handla, leva o spara - helst allt på samma gång!
Köpa allt man ligger back med, fixa o dona... Leva gott o unna sig vardagens guldkant var det visst nån' som sa... och framförallt spara - spara till en buffert, spara till julen, spara till barnen, spara till nåt kul, spara för att renovera, spara om ifall att taket rasar in, spara till pensionen och helst till ens efterlevande oxå.... Jag bokstavligen spyr snart.
Fattar inte varför den biten måste "jaga" mig så... ständigt o jämt.

Jag är inte ekonomiskt lagd, kommer antagligen aldrig o bli... vet bara att jag inte löst gåtan hur jag ska kunna "få in en summa - använda hälften o spara det dubbla????" Vet ni????
För det känns bokstavligen som om "alla" lyckas alldeles ypperligt med det... Jag köper liksom inte den där skrönan "spara en hundring då och då"... jag är inte helt dum - bara lite för all del;)


Året är snart slut och ett nytt är snart i antågande... 2010... jag får väl se om min nya utbildning kan leda mig nån'vart... Just nu känner jag mig ärligt talat mest förvirrad OCH glad, missförstå mig inte:)
Vet inte riktigt hur jag konkret ska gå till väga bara. Jag o starta företag... pyts... har ju aldrig sysslat med sånt' och som sagt, jag o hålla koll på siffror... haha - skoja med mig;)
Jag vet att jag får råd o stöttning av min mentor... men det hade varit ganska trevligt o ha lite koll själv måste jag säga.

Suck o stön... vad var nu meningen med det här inlägget - egentligen??? Mest svammel på hög nivå känns det som.
En grej som oxå gnager hål i mig är huset vi bor i... jag undrar om jag har nån' större energitjuv i min närhet än mitt eget hem?!?
I snart 13 har vi bott här och åstadkommit vad??? Noll och inget! Det enda jag med åren kommit fram till är att jag defintivt inte är någon 'hus-människa', inte på nåt vis alls:(
Jag har för all del kämpat förtvivlat med att försöka intala mig att jag tycker om att bo i hus... - för det gör ju 'alla', eller hur!?:) ...och att jag tycker om att pyssla o planera om vartannat - för att enbart komma fram till samma tanke varenda gång... "det suger!!!"
Jag avskyr att renovera o jag hatar att rensa ogräs... alltså... "what to do???"

Köksrenoveringen var väl det som verkligen fick mig att inse att jag fullkomligt slösar bort mitt liv på nåt' jag överhuvudtaget inte vill!
Jag klarar knappt av att sitta i mitt eget kök idag utan att våndas över tiden vi lagt ner på det. Tycker inte det har varit värt det för fem öre.
Blotta tanken på att vi t.ex tillbringade 3 veckor av fyra på att skrapa kakelplattor på vår semester vittnar om hur sjukt det blev... "Kul minne"... NOT! Skulle kunna radera varenda bild på hårddisken som har med köksrenoveringen att göra... och jag som t.o.m hade tankar på att scrappa om köksbygget.... HUA! Hur tänkte jag där??? Tänkte jag alls???
För att inte tala om alla som sa att det bara var att "slita ut det gamla köket o in med det nya"... dom "hänger löst" kan jag lugnt säga;)


Problemet i denna fas är - hur ska man intala mannen i samma tankebanor??? Han kan oxå tänka sig att flytta faktiskt... så långt är det helt fantastiskt att vi är på samma linje:)
Men sen efter det är det kört... han flyttar nämligen gärna till större tycker han! Större hus och större tomt o större byggnader och större allt.... Större utrymme o samla skit på enligt min mening! Vem som ska sköta det har jag ingen aning om, för detta vi har nu sköts ju inte precis med nån' varm hand direkt...!?!

Bara idag här hemma hade vi lätt kunnat hyra ex antal containrar o fyllt med rent bråte... eller läs "JAG" hade kunnat göra det - han hade nog inte kastat så mycket.... "kan ju va' bra o ha typ!!!"
Vi har samlat på oss sjukt med saker genom åren här... bara en titt ner i källaren får mig att tuppa av, för att inte tala om garaget o vinden...
Så egentligen så svimmar jag vid blotta tanken på en flytt idag, med tanke på vilket jobb det hade varit. Samtidigt hade det varit en enorm befrielse... tänk o få lov att rensa ut ordentligt... vilken lättnad:)
Men sen var det ju det där med att tro på tomten o storken med... "dream on" liksom! Någon daskade precis till mig o sa åt mig o sluta dagdrömma... detta lär ju inte ske!

Så med andra ord... hur ska jag fixa o bo här o se allt förfalla o gro igen, när jag inte ens har lust o ork att göra nån'ting åt det?
Hade varit sin sak om jag varit totalt ekonimiskt oberoende... ojojoj liksom, så enkelt det hade varit då! Man hade bara lyft på luren... beställt en bunke byggfirmor etc. valt ut det man ville ha och hur, ur diverse kataloger o nätsidor o så hade man satt dom i arbete:)
Jag hade lätt hållt mig undan o återkommit när allt blivit klart - DÅ hade jag mycket väl kunnat bo i hus! Oj, så smidigt:)
Har defintivt inget behov av att visa att jag 'kan själv' eller lust att prova själv... har noll intresse, verkligen!!!
Får inte ens inspiration eller lust när jag ser 'alla andra' renovera och planera... tvärtom, det gör mig bara helt matt! Glad för deras skull, ja... men stå i det själv - 'nope'!
Där är så mycket annat jag vill göra än och viga mitt liv åt att rusta upp en gammalt hus som jag ändå inte har råd med...


Men... sen är det ju inte bara mannen jag måste ta hänsyn till, utan killarna oxå såklart... detta huset är deras trygghet, det vet jag! Dom skulle helst se att dom bodde här till vuxen ålder o lite till... så... ja!?!

Så... gott folk... lös den här tankegåtan åt mig så är ni duktiga;) För jag har då ingen lösning iaf.... det ger bara mer bränsle åt flera tankeknutar till mina hjärnspöken! Måste ju göda dom lite med;)

Sen som grädde på moset... detta ständiga dåliga samevet - jag BORDE vara tacksam o glad! Jag har faktiskt ett hus, tak över huvudet... och framförallt - vi är FRISKA, inte alla förunnat! Så varför i hela fridens namn kan jag inte bara sluta o grubbla o vara nöjd???
Som en väninna till mig sa; "jag skulle kunna bo i ett ruckel, bara gick fick komma ut i min egen trädgård".
Varför kan inte jag vara nöjd med det oxå?
Och märk väl - jag är INTE ute efter ett lyxhus eller statusprylar, 'no way'... säger mig ingenting - jag vill bara må gott i själen o vara omringad av positiv energi - inte bli ursugen på energi bara av att vara... Samtidigt vill jag poängtera att in i en lägenhet vill jag INTE, hualigan!!! Så snacka om att vara i dilemma med mig själv!?!
Vart ska jag hitta lösningen? Hos dom tibetanska munkarna i bergen? Hos hottentottarna i den utrotningshotade donka-stammen? Tja, ingen blekaste aning faktiskt....

Har någon överhuvudtaget orkat läsa ända hit, så ger jag er en eloge... *klappar i händerna*:)
Nu ska jag ta tag i snabeldraken o suga av detta hus lite... om inte annat så för min egen skull - nån' annan lär inte märka nån' skillnada iaf!

*Sing-a-long*
*S*