Lite grubblerier och en hemsida klar;)

Ja, ingen ska ju anklaga mig för att skriva allt för mycket här på min blogg!
Av flera anledningar har det blivit så här... dels det vanliga - när jag har för mycket innanför pannbenet som egentligen borde ut så blir det kortslutning och dels på grund av att jag helt enkelt kännt att jag bara skulle fylla inläggen med deprimerande ord!
Visst, jag har ett stort behov av att "tömma" ur ryggsäcken... men den här gången har jag kännt att jag hade behövt bli för personlig - mer än vanligt. Visst, jag skulle kunna lösenordsskydda bloggen... men vem skulle jag välja ut som fick läsa den??? Svårt...
Sen att bara skriva för min egen skull... jo visst - men lite feedback vill man ju trots allt ha, eller hur!?
Jag har t.o.m övervägt och ändra taktik helt och hållet o bara skriva "glad-inlägg", låta drypande positiv och förneka alla grubblerier jag har och lägga upp en perfekt fasad utåt!
Men nej... ska jag lägga ner energi för ett spel för galleriet? Tack, men nej tack!
Då låter jag hellre bli...

Jag är säkert onödigt negativ och jag borde egentligen gå i terapi för att vända det negativa till något positivt - eller iaf försöka se det positiva bland allt elände! För det finns säkert såklart, det är bara det att jag låter det negativa ta över för mycket.
Låter superenkelt o bara ändra tänk... och tänk om det hade varit så simpelt - då hade jag sett till o vara glad o sprudlande positiv dagarna i ända;)

Jag blir heller inte vidare social när jag känner mig så här... FÖRLÅT! Jag kan bara inte rå på det - dom mest vardagliga sociala sammanhangen blir övermäktiga! Har jag väl gjort något utanför "husets väggar" en dag så uppskattar jag hemmets lugna vrå igen - japp, så trist är jag!
Jag behöver "förpuppa" mig och försöka leta fram lite motivering och ork dom dagarna, veckorna... perioderna! Det är självvalt, så det är inget påtvingat... jag har alltid trivts med att "ensam-varga" lite och nån' telefonmänniska är jag dessvärre inte heller... FÖRLÅT igen - jag menar inget illa med det - jag har bara inte det behovet.

Jag orkar heller inte att vara tillgänglig "dygnet om" via mobiler och chattar... det stressar mig nåt' oerhört oxå att hela tiden "finnas där". Antagligen något jag borde jobba med... för lite och för mycket skämmer ju allt, som dom säger!
Samtidigt får jag väl inte låte det gå överstyr... jag behöver ju inte bli eremit förståss:)
Men iallafall... FÖRLÅT om jag är lite tråkig för tillfället - jag vill gärna finnas där för mina vänner "som vanligt" - men då och då blir det så här... antagligen nåt' jag borde ta itu med oxå på nåt' vis... det är rent ut sagt pissjobbigt och må så här och inte riktigt veta vad det beror på!
Kan ju vara så enkelt som att seratoninhalten i hjärnan är minimal... plus för lite solljus och för lite positiv energi i ens omgivning - typ!?!

Om ett par helger ska jag gå på en meditationskurs... 2 dagar lång! Ser väldigt mycket fram emot den! Jag lägger stora förhoppningar på den och att jag ska kunna förvalta den till min fördel genom livet och vardagen:)
Så det får väl bli "min ego-grej" detta året!

Tanken med detta inlägget var som vanligt något helt annat - men så sprang tangenterna iväg igen... märkligt som det kan bli!?!
Tanken var att jag skulle lägga ut min länk till min nya hemsida om massagen! Speciellt datakunnig är jag inte, men med lite tips och enkla råd så blev den så här...

"Sonjas Massage"

Kolla den gärna och säg vad ni tycker - jag lär säkert ändra och trixa lite allt eftersom, men detta är väl en början iaf. Det var supersvårt att börja skriva... satt mest o bara titta o fundera 2 dar efter jag skaffat sidan:) Det ska inte vara för mycket, samtidigt informativt och inte för krångligt... ett nytt foto måste jag fixa med - fast det kanske jag får ordnat i helgen:)

Nix pix - det får bli en avrundning här för den här gången!
Tänker inte lova att f.o.m NU så ska jag skriva massor igen... för då blir det väl inte av antagligen - lika bra att det blir som det blir:)

Tjingeling!
*S*

Krångel på hög nivå....

Inte nog med att jag helt kommit ifrån mitt bloggande pga av diverse orsaker, så ska datorn gå o kvadda sig totalt med... bilder, foton, länkar... ja, rubbet är borta!
Där är snart inte nåt' som funkar som det ska vare sig i mitt liv eller i mitt hem - allt är trasigt, halvdant', gammalt eller sjungandes på sista valsen!
Det vore ju iaf lite trevligt om något funkade som det skulle... ? Eller jag kräver för mycket igen?
Energi, ork och kraft är som bortblåst... vilket inte är till någon fördel just nu med tanke på att jag borde ta tag i en del... eller rättare sagt en hel del i mitt liv!

Jag lär inte gå djupare in på något alls, för det lär inte lösa något ändå - bara jag kan göra något åt det. Och skulle jag mot all förmodan börja skriva av mig - vilket jag egentligen behöver, så skulle det inte bli nån hejd på't... och jag vet inte om det lämpar sig den här gången.

Men jag har tak över huvudet, frisk luft att andas, ett jobb att gå till och är relativt fysiskt välmående - så allt kunde ju vara värre, eller hur????

*S*

Jag finns här...

...men jag har ett litet mindre strömavbrott i hjärncellen som gör att kopplingarna uteblir - men jag hoppas återkomma inom kort!

Tänder ett ljus...

...för en kollega som häromdagen valde att lämna detta jordeliv!
Skänker hennes barn och anhöriga många tankar o styrkekramar i denna sorg som är fullkomligt förlamande och overklig!
Man förstår verkligen ingenting...

Hoppas du nu funnit frid på andra sidan Hanna...

*Carpe Diem*

En liten utlottning kanske...

...kolla då här inne:)

Kaffe är ju livets dryck enligt min mening - men te är oxå gott såklart, mmm!

Häng gärna på:)
*S*

Årets första scrapträff:)

När vardagen sakta börjar smyga sig på, så mjukstartar vi med en liten scrapträff:)
Vi har ju hållt till på Ättekulla på sistone, så varför bryta den vanan? ;)

När: söndagen den 10 Januari

Var: Bärnstensgatan 51 på Ättekulla/Hbg

Tid: Från. kl.10.00 och tills vi stupar!

Pris: nästan gratis; 20 riksdaler!

Anmälan till: (mig) eller Jacqueline som håller i det!


Fika o lite gotter ingår - mat brukar vi förse oss med på områdets Pizzeria som finns inom gångavstånd:)
Annars finns där kyl om ni vill ha med egen mat!

Ta med era grejor och ett innerligt scrapsug!
Vi ses hoppas jag:)

Önskar er alla ett Gott Nytt År 2010!!!

Måste få bort "Julefriden" med nåt annat... så varför inte en nyårshälsning:)
Det nya året är verkligen ett oskrivet blad... ett positivt sådant får vi hoppas, på alla plan!
Året som snart gått har varit annorlunda... positivt på många sätt:)
Samtidigt kan man bara konstatera att mycket är kvar att förändra... massor till och med!
Så vi får väl se vad det nya året har att bringa... ???
Önskar alla bara gott:)

Fira för fullt o ta det lugnt med raketerna - om ni nu tvunget måste använda några;)
*S*

"Julefrid..."

Detta borde jag läsa o lära mig utantill och sen verkställa!!!
Klicka här:)
*fniss*

*S*

Skumt...

Igår kändes allt riktigt ok... dagen innan dess likaså... jag kunde råda o stötta mina vänner... jag hade full koll på det mesta... allt kändes riktigt ok... för att idag utbytas mot en maktlös kamp över hjärnans tankar! Hur skumt är inte det???

Hur mår vi idag egentligen? Och varför mår vi som vi mår? Vad händer egentligen? Var och varanna "går i väggen" som det så fint heter idag - men som i realiteten betyder att man verkligen har kraschlandat både fysiskt o psykiskt. Vardagen blir en kamp att klara av... dom enklaste tankarna o göromålen blir oöverkomliga. Varför?

Senast igår satt jag och sa att nu när man mår skapligt så skulle man hitta bra redskap att använda sig utav när man känner av vissa varningstecken innan att man börjar må dåligt... Igår tyckte jag att det mesta var under kontroll... idag vaknade jag med en utmattande känsla av inre kaos! Vad hände där imellan? Och varför infann sig den känslan idag?
Inte 17 hade jag nån' kontroll idag inte:(

Vi stöttar varandra i varandras olika panikångest... vi har samma grytor med samma röror i, fast olika innehåll! Är det inte underligt så säg?
En klen tröst är att man inte är ensam... samtidigt som det är just det som är skrämmande - att så många känner likadant!
Fast i denna mängden finns det ändå folk som inte har en aning om vad man pratar om eller upplever... speciellt folk på dom 'höga stolarna' som ska avgöra HUR dåligt man egentligen mår och även OM man mår dåligt alls!
Just nu sitter många och har ingen aning om, om dom blir utförsäkrade nästa år... och nästa steg - vad händer då???
Vilken härlig julklapp, är det inte det???

Sen finns det nåt fint som kallas för 'rehab-möten'... det ska man gå på när man är sjukskriven för att andra folk ska komma fram till vad som är fel o vad man ska göra för att bli bra! Visst låter det fint:) Undrar om det inte är lite tvärtom... dom sitter med statistik o siffror som måste bli bättre - alltså måste dom få folk till o börja jobba igen fort som attan, kosta vad det kosta vill!
Sen att det i slutändan blir katastrof, vill nog ingen kännas vid...


Jag känner verkligen med alla dom som är i den sitsen just nu... jag är inte där själv (än!) - tack o lov, fast man mår som man mår då och då... man känner ju av det... oron, maktlösheten och att inte ha kontroll.

Och december månad ska ju vara så gemytlig och rofylld... ack ja! Men för mig är och förblir den ett inre stressmoment - allt vad jag borde åstadkomma, allt jag borde handla, allt jag borde tycka, allt jag borde hinna med, allt jag borde tycka o känna...
Tycker fortfarande att det är en komersiell period, handlarnas Mekka - köparnas fördärv!
Visst, det är vad man gör det till såklart... men den inre och yttre pressen finns där.
Antagligen beror det på mina inre demoner som jag inte har makt över - något jag måste komma underfund med o lära mig att tackla... frågan är bara hur!
Hjälper inte att folk säger åt mig att 'julen är så fin, det tycker ju alla'...
Tänk om man bara kunde bestämma sig för att allt skulle vara bra - så bra det hade varit:)

Nu sprang tangenterna iväg igen... detta som bara skulle bli ett par rader, som vanligt. Pladder, pladder...
Iallafall... imorgon är en ny dag - förhoppningsvis ljusare än den som varit... kanske!


Som sagt - god jul på er!

/S

En snabbis till "Ge-Kå's" :)

Japp, så blev det - en halvspontan liten snabbis till Ullared idag - lördag till trots:)
Fastän mannen o jag var dit för ca.3 veckor sedan o handlade oss bokstavligen fattiga - så "glömde" vi helt bort det där med julklappar o födelsedagspresenter... !

Så när Jeanettan frågade om jag ville med en kortis så nappade jag direkt!
Fast jag funderade både två och en gång hur jag egentligen tänkte... åka upp en lördag - innan jul?!? Jag som lovat mig själv o aldrig åka upp en lördag igen.... !

Men döm om vår förvåning när vi ca. 8.30 på morgonen var framme o möttes av noll kö!?! Plus lagom med folk inne under hela dagen... skumt!
Och när vi skulle ut var det bara o välja en tom kassa... coolt:)
Riktigt härligt!
Ännu härligare känsla när man faktiskt kände sig nöjd efter några timmar och till råga på allt; ganska så klar!
Ett par tre saker har jag kvar o inhandla här hemma, men inget avancerat... Lätta o hitta och som märkligt nog inte fanns där uppe!

Denna gången lös kamerakillarna med sin frånvaro, liksom "coole Morgan" - men det känns lite som det kunde kvitta!
Frågan är vad folk egentligen tror om 'Ge-Kå's', som aldrig varit där... ?
För min del förändrar tv-programmet ingenting för mig... jag fortsätter med mina rundor upp varje år - vår och höst! Har inte råd o låta bli känns det som plus att det är himla skoj - man får ju ta det för vad det är... Ge-Kå's är och förblir Ge-Kå's!

Ser fram emot o få packa upp sen i lugn o ro när killarna somnat eller nåt'... :)
Tack Jeanettan & Fia för en trevlig o sällskaplig tur upp!!!

Tjingeling!
*S*

Vår nye inneboende - låååångt, igen;)

Måste skriva nåt' för att få bort mitt förra inlägg lite... inte för att jag ångrar att jag skrev det - inte alls... för si och så känner jag ibland, kan inte rå för att det bubblar över i tankelådan då o då!
Har pratat om det med ett par personer - oberoende av varann o en del nya frön har såtts o ligger långsamt o gror... ! Självklart måste ju en dialog finnas mellan mig o mannen o jag kämpar mig blå med att få fram mina tankar - men det är verkligen inte lätt när man hela tiden upptäcker att han tänker o upplever samma saker som mig - fast helt annorlunda!
Så f.n så får jag nog vara glad om vi hittar en gyllene medelväg?!?
Nåväl...

Detta kommer att bli ett ganska så "djuriskt" inlägg, så för er som inte ägnar djurriket nån' större hjärnverksamhet kan gå och pyssla med annat under tiden;)


För ca. 1½ vecka sedan så... kom killarna hem lagom upprörda o berättade att en granne (en av många) skulle lämna bort alla sina kattungar (3 st) till ett katthem OM ingen kom o "räddade" dom.... 7 månader är dom små liven o jag har förvisso känt till dom sen dom föddes i maj... och grabbarna försökte redan i somras o adoptera en av dom, men då var vi nog mindre mottagliga - än nu!


Vad som istället skedde nu jämfört med i somras har jag inte det blekaste aning om?!?
Nämnde det för mannen som jag var hundra på skulle slå bakut - men döm om min förvåning när han bara ryckte lite på axlarna o sa att det var ok om vi kollade lite...
Så då gjorde jag o store sonen det - "kollade lite"... !


3 vanliga hederliga "bonnakatter" - korthåriga i mycket traditionella kulörer!
En hona i sköldpadd, en svart hane med en del vitt och en pytteliten hane i grårandig pyjamas!
Eftersom store sonen snart fyller år och till råga på allt miste sitt marsvin för några veckor sedan, så kände vi att det kunde bli en ypperlig födelsedagspresent:)
Så under en fika hos grannen försökte vi komma fram till vilken av dom som skulle få flytta hem till oss.... :)


Den vackra honan i sköldpadd valde vi faktiskt bort direkt... hon ville inte ens titta på oss o sprang mer eller mindre bort hela tiden! Kändes inte alls nåt' vidare kul!
Ganska så skönt, får då kunde vi räkna bort en iaf:)
Sen satt den svartvite klumpen rätt länge o gosade hos Rasmus... en ganska så kompakt o fyrkantig hankatt, mjuk o fluffig:)
Väldans nära att det blev han faktiskt... fast vi sa att han var relativt lik Kasper som vi redan har i färgerna!
Fast vi var ganska så överens om att utseendet inte skulle styra, utan personligheten!
Mot slutet stack iallafall den lille gråe fram sin lilla personlighet... och visade sig vara minst lika kelig som sin svarte bror:)
Möjligen lite skygg, men tuff o piggelin när han väl blev varm i hasorna:)


Nåt' som förundrade oss var hur 3 syskon kunde bli så olika - både i storlek o färger... man skulle kunna tro att dom var i olika ålder alla tre:)
Fast vem vet hur många fäder som varit inblandade i stundens hetta, hehe;)

Så med andra ord så följde den lille grå med hem - "Simba" hette han där... men vi gillade inte det någon av oss, så efter nån' dag blev han "Plutten" med oss alla:)
Frågan är hur 'pluttig' han kommer o se ut som färdigvuxen, men det kan ju bli en annan historia, hehe:)


Cash blev jätteglad när vi kom hem med honom o trodde han kunde pussa o slicka honom som han alltid gör med Kasper, men se det gick minsann inte... tog 2 sekunder så var Plutten som en boll, fräste till och smällde 10 klor över nosen på Cash - snabbare än en höna hann o sk-ta!!!
Lika snabbt retirerade Cash o la sig platt som en spätta på golvet och tittade chockerat på det lilla knytet som just golvat honom!
"Vad hände???" ;)
Märk väl att Cash ligger inne med 70kg... alltså, vi pratar ju lite kroppshydda kontra 2 kg kattunge;)

Dagarna som följde var Cash väldans reserverad så fort Plutten visade sig - han var faktiskt riktigt rädd... stora megavovven - MEN minst lika nyfiken på det lilla pyret som tydligen skulle finnas kvar här i huset!
Kasper - tålmodig o tolerant som han alltid är, gjorde inget större väsen över denna lilla pälsboll som invaderat hans fram till nu enväldiga revir inomhus!
Plutten däremot tuffade till sig var gång Kasper kom i närheten med o spotta o fräsa - Kasper orkade med nöd o näppe höja på huvudet... hela kroppsspråket skrek "trötta mig - suck";)


Idag funkar det sååååå bra... inga kontroverser alls, inga bråk o inga katt-astrofer alls!
Cash vågar peta på honom o Plutten tolererar det:) Plutten framförallt gör allt för o vinna Kasper förtroende... kelar o fjäskar för honom, men Kasper är måttligt road - men som vanligt tålig!


Däremot får det ensamma marsvinet "Fnatte" stå ut med o bli söndertittad genom buren titt som tätt under dagarna, liksom "Goj-Fan" i sin stora bur... fast speciellt vad gäller intresset för "Goj-Fan" så har blomsprutan åkt fram illa kvickt så fort Plutten försökt o närma sig buren... och hittills har det haft mycket god effekt - vatten i en tunn stråle mitt i pannan är inte poppis;)


Det är faktiskt väldans märkligt... vi har faktiskt fått hem alla våra djur med mycket kort o oplanerat varsel!
Marsvinen fixade jag hem via en kollega, med bur o allt i en handvändning... Hunden blev vår inom 2 veckor via en omplaceringsannons som vi såg samma dag... Första katten plockade jag hem samma dag som sonen 'larmade' om honom på skolan... Gojan skulle vi 'provköra' lite hastigt o lustigt efter speciella omständigheter o kvar blev ju även han, som tur var;) Och nu Plutten... pang bom... även han inneboende hos oss efter ett par dagar bara!
Inte mycket till planerande eller diskuterande alls precis:)
Och bra har det blivit - alltihopa:)
Men så är vi ju som vi är allihopa... glada i djur... närheten av dom, alla ljuden, alla påhitt o tokigheter som hör till med dom... mm. mm. mm.
Det gör gott i själen - iallafall för oss!


Ett tomt hus utan fyrfotingar eller fjäderfän hoppas jag inte att jag får uppleva - det hör liksom till... o hos killarna fyller djuren en stor funktion med, på många vis!
Självklart stor respekt för dom som inte tåler djur eller ens är intresserade... alla är vi olika o har olika behov o krav - men sådana är vi och så här bor vi iallafall:)


Detta blev mer än lovligt långt, så det får bli en avrundning här! Likaså blev ämnet enkelspårigt, men för mig en positiv och uppiggande sak bland alla andra grubblerier som kan förekomma i min lilla cell då och då!
Sköt om er!
*S*

Tja... vad ska jag säga.... (Obs! Långt!)

Jag har funderat både en o tusen gånger om jag ska skriva nåt' eller bara låte det bero, men det funkar dåligt. Väntar på att känslan ska gå över, men det verkar den inte göra.
Det är väl bara o erkänna för sig själv att alla bekymmer försvinner inte enbart för att man mår lite bättre eller har annat att fokusera på.
Tvärtom så finns dom kvar - orörda i befintligt skick o har inga planer alls på att försvinna. Ganska märkligt det där...
Ni kan sluta läsa här om ni tror att jag tänker drypa det här inlägget med tvångsmässiga glädjetjut - för nu är jag lite trött på o bara vara positiv... jag måste lyfta på locket lite.
Läs med mig eller hoppa till nästa blogg - fullt valfritt, tack o lov lever vi i ett fritt land!

Jag lär väl brottas med mina hjärnspöken till dö'dagar o jag antar att det är lika bra o vänja sig... bli bundis med dom eller nåt'!? Acceptera att dom bara kommer att vara där...
I somras gick tankarna runt i skallen att mannen var utan jobb... man tänkte hela tiden att allt ordnar sig bara han har ett jobb osv.
Nu har han ett jobb o allt ska förväntas vara fridens liljor! Exakt den paniken jag befarade för då har infunnit sig. Nu har han ett jobb o allt borde vara perfekt.
Och framförallt... tackolov att han har ett jobb oxå så att vi klarar av o betala bensinräkningen med, icke att förglömma;) Den chocken har jag ännu inte kommit över (lär väl aldrig göra heller!) Halva lönen går ju direkt till Statoil - vad vore dom utan oss som guldkund?!?;)

Som sagt, han får in pengar o man ska komma på fötter över en natt helst. Handla, leva o spara - helst allt på samma gång!
Köpa allt man ligger back med, fixa o dona... Leva gott o unna sig vardagens guldkant var det visst nån' som sa... och framförallt spara - spara till en buffert, spara till julen, spara till barnen, spara till nåt kul, spara för att renovera, spara om ifall att taket rasar in, spara till pensionen och helst till ens efterlevande oxå.... Jag bokstavligen spyr snart.
Fattar inte varför den biten måste "jaga" mig så... ständigt o jämt.

Jag är inte ekonomiskt lagd, kommer antagligen aldrig o bli... vet bara att jag inte löst gåtan hur jag ska kunna "få in en summa - använda hälften o spara det dubbla????" Vet ni????
För det känns bokstavligen som om "alla" lyckas alldeles ypperligt med det... Jag köper liksom inte den där skrönan "spara en hundring då och då"... jag är inte helt dum - bara lite för all del;)


Året är snart slut och ett nytt är snart i antågande... 2010... jag får väl se om min nya utbildning kan leda mig nån'vart... Just nu känner jag mig ärligt talat mest förvirrad OCH glad, missförstå mig inte:)
Vet inte riktigt hur jag konkret ska gå till väga bara. Jag o starta företag... pyts... har ju aldrig sysslat med sånt' och som sagt, jag o hålla koll på siffror... haha - skoja med mig;)
Jag vet att jag får råd o stöttning av min mentor... men det hade varit ganska trevligt o ha lite koll själv måste jag säga.

Suck o stön... vad var nu meningen med det här inlägget - egentligen??? Mest svammel på hög nivå känns det som.
En grej som oxå gnager hål i mig är huset vi bor i... jag undrar om jag har nån' större energitjuv i min närhet än mitt eget hem?!?
I snart 13 har vi bott här och åstadkommit vad??? Noll och inget! Det enda jag med åren kommit fram till är att jag defintivt inte är någon 'hus-människa', inte på nåt vis alls:(
Jag har för all del kämpat förtvivlat med att försöka intala mig att jag tycker om att bo i hus... - för det gör ju 'alla', eller hur!?:) ...och att jag tycker om att pyssla o planera om vartannat - för att enbart komma fram till samma tanke varenda gång... "det suger!!!"
Jag avskyr att renovera o jag hatar att rensa ogräs... alltså... "what to do???"

Köksrenoveringen var väl det som verkligen fick mig att inse att jag fullkomligt slösar bort mitt liv på nåt' jag överhuvudtaget inte vill!
Jag klarar knappt av att sitta i mitt eget kök idag utan att våndas över tiden vi lagt ner på det. Tycker inte det har varit värt det för fem öre.
Blotta tanken på att vi t.ex tillbringade 3 veckor av fyra på att skrapa kakelplattor på vår semester vittnar om hur sjukt det blev... "Kul minne"... NOT! Skulle kunna radera varenda bild på hårddisken som har med köksrenoveringen att göra... och jag som t.o.m hade tankar på att scrappa om köksbygget.... HUA! Hur tänkte jag där??? Tänkte jag alls???
För att inte tala om alla som sa att det bara var att "slita ut det gamla köket o in med det nya"... dom "hänger löst" kan jag lugnt säga;)


Problemet i denna fas är - hur ska man intala mannen i samma tankebanor??? Han kan oxå tänka sig att flytta faktiskt... så långt är det helt fantastiskt att vi är på samma linje:)
Men sen efter det är det kört... han flyttar nämligen gärna till större tycker han! Större hus och större tomt o större byggnader och större allt.... Större utrymme o samla skit på enligt min mening! Vem som ska sköta det har jag ingen aning om, för detta vi har nu sköts ju inte precis med nån' varm hand direkt...!?!

Bara idag här hemma hade vi lätt kunnat hyra ex antal containrar o fyllt med rent bråte... eller läs "JAG" hade kunnat göra det - han hade nog inte kastat så mycket.... "kan ju va' bra o ha typ!!!"
Vi har samlat på oss sjukt med saker genom åren här... bara en titt ner i källaren får mig att tuppa av, för att inte tala om garaget o vinden...
Så egentligen så svimmar jag vid blotta tanken på en flytt idag, med tanke på vilket jobb det hade varit. Samtidigt hade det varit en enorm befrielse... tänk o få lov att rensa ut ordentligt... vilken lättnad:)
Men sen var det ju det där med att tro på tomten o storken med... "dream on" liksom! Någon daskade precis till mig o sa åt mig o sluta dagdrömma... detta lär ju inte ske!

Så med andra ord... hur ska jag fixa o bo här o se allt förfalla o gro igen, när jag inte ens har lust o ork att göra nån'ting åt det?
Hade varit sin sak om jag varit totalt ekonimiskt oberoende... ojojoj liksom, så enkelt det hade varit då! Man hade bara lyft på luren... beställt en bunke byggfirmor etc. valt ut det man ville ha och hur, ur diverse kataloger o nätsidor o så hade man satt dom i arbete:)
Jag hade lätt hållt mig undan o återkommit när allt blivit klart - DÅ hade jag mycket väl kunnat bo i hus! Oj, så smidigt:)
Har defintivt inget behov av att visa att jag 'kan själv' eller lust att prova själv... har noll intresse, verkligen!!!
Får inte ens inspiration eller lust när jag ser 'alla andra' renovera och planera... tvärtom, det gör mig bara helt matt! Glad för deras skull, ja... men stå i det själv - 'nope'!
Där är så mycket annat jag vill göra än och viga mitt liv åt att rusta upp en gammalt hus som jag ändå inte har råd med...


Men... sen är det ju inte bara mannen jag måste ta hänsyn till, utan killarna oxå såklart... detta huset är deras trygghet, det vet jag! Dom skulle helst se att dom bodde här till vuxen ålder o lite till... så... ja!?!

Så... gott folk... lös den här tankegåtan åt mig så är ni duktiga;) För jag har då ingen lösning iaf.... det ger bara mer bränsle åt flera tankeknutar till mina hjärnspöken! Måste ju göda dom lite med;)

Sen som grädde på moset... detta ständiga dåliga samevet - jag BORDE vara tacksam o glad! Jag har faktiskt ett hus, tak över huvudet... och framförallt - vi är FRISKA, inte alla förunnat! Så varför i hela fridens namn kan jag inte bara sluta o grubbla o vara nöjd???
Som en väninna till mig sa; "jag skulle kunna bo i ett ruckel, bara gick fick komma ut i min egen trädgård".
Varför kan inte jag vara nöjd med det oxå?
Och märk väl - jag är INTE ute efter ett lyxhus eller statusprylar, 'no way'... säger mig ingenting - jag vill bara må gott i själen o vara omringad av positiv energi - inte bli ursugen på energi bara av att vara... Samtidigt vill jag poängtera att in i en lägenhet vill jag INTE, hualigan!!! Så snacka om att vara i dilemma med mig själv!?!
Vart ska jag hitta lösningen? Hos dom tibetanska munkarna i bergen? Hos hottentottarna i den utrotningshotade donka-stammen? Tja, ingen blekaste aning faktiskt....

Har någon överhuvudtaget orkat läsa ända hit, så ger jag er en eloge... *klappar i händerna*:)
Nu ska jag ta tag i snabeldraken o suga av detta hus lite... om inte annat så för min egen skull - nån' annan lär inte märka nån' skillnada iaf!

*Sing-a-long*
*S*